Man eller mes?

Igår gjorde jag någonting som skrämmande nog var intressant men som i vanliga fall är något som jag förtvivlat försöker undvika och som inte alls tycks fånga mitt intresse när jag frenetiskt bläddrar mellan alla kanaler i ett desperat försök att undvika reklamen - Jag såg på fotboll!
Och visst jag erkänner, det var faktiskt riktigt roligt. Jag insåg dock mot slutet varför jag så bestämt undviker allting som har med sport att göra. Det är helt enkelt för att mina nerver inte pallar. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mig själv när det endast är dom två sista minuterna kvar och sverige ligger fortfarande under. Jag förstår verkligen inte varför man frivilligt utsätter sig för den tortyren. Så därför undviker jag lagsporter, punkt.
Men, det jag skulle komma till var ju att jag insåg ännu en sak. Jag ska tydligt påpeka att jag verkligen inte vet någonting alls om fotboll och dess regler så rätta mig gärna om jag har fel. Men jag har ändå lyckats märka att frisparkar oftast kommer efter att motsatt lag gjort någonting "dumt", som att till exempel köra upp en armbåge i nyllet på en motspelare eller att kanske bara rååka halka och köra in en klockren spark så smalbenet på någon stackare som bara rååkar stå i vägen.
Men jag undrar då, visar alla dessa frisparkar vilket lag som spelar fulast eller vilket lag som gnäller mest?! det skulle jag bra gärna vilja veta. För enligt mig så är det oftare man ser att dom helt utan någon som helst anledning bara sätter sig pladask på marken i precis rätt sekund så att det bara ska se ut som att dom råkade ut för värsta knock-out, än att det verkligen är det som sker. Är dom verkligen så dåliga och rädda för att förlora att dom bara kan vinna genom att gnälla och få särbehandling? varför kan dom inte bara hålla sig på benen och vinna rak i ryggen med hedern i behåll. Mesar!
Och fotboll som ska vara en så tuff sport.. eller inte.

Tuff dag på jobbet!

Ibland tycker jag att det är riktigt svårt att veta vad man egentligen vill göra. Speciellt en lördagkväll som denna. Jag skulle göra vad som helst för att bara få umgås med mina älskade girlies, som jag för övrigt saknar enormt mycket, precis som vi gjorde förr i tiden. Men samtidigt så känner jag mig som en riktigt gammal hagga som bara vill sitta hemma och stirra in i en vägg. Önskan och längtan finns där men orken är bländande frånvarande..

Jag vet inte om det bara är jag, kanske beror det på att jag har flyttat och att det faktiskt inte va så oväntat men jag känner bara att det är läskigt hur ensam man kan känna sig trots att man har så himla mycket folk runt omkring sig som man ändå vet alltid kommer att finnas där. Jag vet inte.

Oväntat, svammel som vanligt men det är bara ett tecken på att jag är tillbaka, i bättre svammelform än någonsin.

Men till någonting någorlunda vettigt då. Jag längtar så oooerhört till snön. Den underbart vackra, glimmande snön. Jag går runt och fryser dygnet runt nu för tiden och längtar ändå till den riktiga vintern när det blir ännu kallare, är inte det lite skumt så säg. Kanske beror det på att den vita snön har en värmande effekt. Det blir ljusare och tillvaron känns inte längre lika grå och trist, man kan med gott samvete svepa in sig i en enorm halsduk och med mössan neddragen över öronen och toppen på moset är den underbara röken som kommer när man pratar i vintervädret. Love it!!

Tiden tickar

Ibland går tiden så skrämmande fort. Nyss var det högsommar och jag visste inte alls vad jag ville göra med mitt liv. Jag har länge känt smått panik av att bara gå runt och fördriva tiden med allt annat än vettiga saker och inte känt mig ett endaste litet kliv närmare en tanke om vad jag ville göra, vad jag ville utbilda mig till eller vars jag ville flytta. Det enda jag visste var att jag ville göra någonting annat, någonting nytt, jag ville bort men jag ville samtidigt att allting skulle förbli som det alltid varit. Jag var vilse med andra ord.

Numera pluggar jag på universitetet i Örnsköldsvik, en "Hälso- och friskvårdsutbildning med inriktning mot spa-miljö" som det så flott heter och jag har inte känt mig så tillfreds med tillvaron på väldigt länge. Skulle vilja säga att jag verkligen vet att jag valt rätt men i och med att jag känner mig själv rätt väl så vet jag att jag alldeles för lätt ändrar åsikt om saker och ting så jag nöjer mig därför med att säga att jag just nu känner att jag valt rätt i alla fall och att jag verkligen inte för en sekund, ångrar att jag sökte denna utbildning av tristess i våras. Skulle bara vilja säga Ett stort tack till min förvånansvärt intelligenta impuls.

För övrigt så har jag skickat in min första hemtenta och kan bara hålla tummarna för att jag inte missförstått frågorna helt så att jag blir fett underkänd..

Wish me luck!

första gånger..

Alltså jag måste bara få be om ursäkt för att jag är liiite bakom flötet men det är faktiskt inte mitt fel att jag är uppvuxen i skogen med endast kottar att leka med och nypären att äta.. ( :P )
Jag har nu på senare tid, när jag blivit stadsskadad som min käre fader så fint brukar yttrycka sig, insett att jag är helt ovetande och oerfaren när det gäller (har jag fått höra) livets alla måsten.
aldrig sett borat - avklarat
aldrig ätit kebab - fixat
aldrig varit på bettnes - done
okej det va här jag skulle komma med väärldens längsta lista med alla saker jag aldrig gjort som får folk i min närhet att tappa hakan av oförståelse då dom inte ens i sina värsta mardrömmar kan föreställa sig hur jag lyckats gå i nästan tjugo år utan att prova dessa saker.
Men såklart, när man vill komma på alla dessa saker så kommer ju det där hjärnsläppet lika olägligt som vanligt och den långa listan vart helt plötsligt väldigt kort.
Men det jag skulle avsluta med i alla fall var
aldrig varit på gayklubb - men åååjo nu är jag lika hipp och med i 2000-talet som alla andra och inte längre bara en insnöad norrlänning.
I fredags bar det av till mitt drömland, en gayklubb. Och jag är seriöst kär.
Jag vet, det låter sjukt hemskt och av min beundran att dömma så låter jag bara mer insnöad än någonsin men det är ändå nånting, ursäkta om mina uttalanden låter stötande men det är inte alls min mening, med dessa underbara bögar som gör att jag bara vill adoptera dom hela högen! eller åtminstone få gifta mig med några..
Det jag vill ha sagt är alltså att jag hade sjukt kul kort och gott!

Några avklarade men ännu fler återstår.
Första gånger slutar aldrig att uppstå och det är lika kul varje gång.

Det finns inga monster..! det finns inga monster..!

Hur kan saker man uppfattar på ett sätt i sällskap av någon annan förändras så totalt när man är ensam och övergiven?
Tänk dig, en husvagn ståendes på en camping någonstans i mellansverige, inte så överdrivet mycket folk att man måste stå i kö till duschen men ändå så att man har en trevlig liten granne som alltid vinkar glatt när han är på väg ner till sjön för att ta sitt dagliga nattdopp.
Du har just myst ner dig i sovsäcken för att begrava dig i den underbara bok du glömt bort att du hade men som stått i bokhyllan i flera år och bara väntat på sin tur att få dela med sig av sin berättelse då det plötsligt börjar smattra försiktigt mot fönstren.
Regnet blir allt kraftigare ju mer förtrollad du blir av boken och när du är som mest inne i berättelsen börjar åskan försiktigt göra sig hörd och du lägger lugnt ifrån dig boken för att vaggas till sömn av det dova bullrandet som hörs utanför den trygga lilla husvagnen.
Kan du tänka dig något mysigare?!

Att få vara i en husvagn, eller varför inte ett tält, när det åskar tillsammans med någon, visst, det kan jag erkänna är bland det mysigaste jag vet.
Men när jag nu ligger här alldeles ensam i min för tillfället alldeles för stora lägenhet i jämförelse med min alldeles för skrämda själ, så är åskan som hörs utanför fönstren och blixtrarna som lyser upp hela min gigantiska lägenhet på 40 kvadrat inte det minsta mysiga utan bara förfärligt obehagliga och jag kommer på mig själv att glömma bort att andas varje gång jag räkna sekunderna mellan blixt och muller för att panikslaget inse att det kommer allt närmare för varje gång... hjälp...!

Värdelöst vetande

Ibland har man sjukt tråkigt och då är det inte förvånande att man fördriver tiden på dom mest udda sätten.
Vissa provar gamla kläder som man hade innan stenåldern och funderar så det knakar på vad det va man tänkte med egentligen, vissa får städfnatt och går igång med skurtrasa och rengöringsspray, eller så gör man som jag och rotar runt efter värdelöst vetande på internet.
Visste ni till exempel att det är omöjligt att nysa med ögonen öppna?
Att det finns fler kycklingar än människor på vård jord?
Eller att förkortningen LA som man kort och gott tror står för Los Angeles i själva verket är förkortningen för "El Pueblo de Nuestra Senora la Reina de los Angeles de Porciuncula"?
De ni!

Äntligen!

Vecka 36, då j*klar smäller det!
Varför är det så att tiden bara flyger fram, speciellt sommaren.
Rätt som det är så har hela sommaren passerat i ilfart utan att man hunnit fatta vad som hänt. Det känns som att man har hunnit göra allt och ingenting men på något sätt så kan man inte riktigt förstå vars tiden tog vägen.
Så är det när man helst vill att tiden ska stå still så att man hinner göra allt man planerat att göra men som man så väl vet att även om man hade all tid i världen så skulle man inte lyckas få den pli på sig själv som krävs för att pallra sitt runda lilla arsle iväg och göra det som man vill och borde. Så varför gnäller man egentligen?!
Ooj, håller nu på att halka iväg på det där bananskalet som allt för ofta dyker upp i mina tankegångar.. tillbaka till vad jag försöker få till någon slags poäng:
alltså, när man vill göra massor flyger tiden iväg, men när man däremot vill att tiden bara ska gå upp i rök och helt plötsligt hoppa cirka två tre veckor framåt och man skulle inte alls sakna dom där gråa trista dagarna som ändå inte används till någonting vettigt så sniglar den sig fram på ett sätt som inte ens en snigel lyckas med..
Som man kanske kan lista ut så är det så att jag heeemskt gärna vill att den 30 augusti ska dyka upp, bara sådär, helst imorgon typ!
Och efter det går det bara utför, eller uppåt kanske är mer passande.
Den 30 alltså: Min älskade och oerhört efterlängtade 20-årsdag.
Den 31 : Min likaså oerhört efterlängtade första dag som student.
Och sist men inte minst, nån gång i mitten av vecka 36: då min dröm om mig som buggkunnig äntligen börjar närma sig. Så alla tappra själar som i vanliga fall drar till logen för å dansa och koppla av får snart passa sig för mina enormt klantiga fötter som inte alls vill lyda mina order.
Men kul ska jag ha!

Tredje gången gilt

Jaha, mitt tappra försök att hålla liv i den här skiten gick ju käpprätt åt skogen om man uttrycker sig milt.
Man kan nog tycka att jag borde ge upp det här och hitta någonting nytt jag flitigt kan sysselsätta mig med i några veckor tills jag tappat intresset för det och återigen ger mig ut på jakt efter någonting nytt och spännande men som inte heller lyckas hålla mitt skenande intresse i schack mer än några intensiva veckor.
Det här med att skaffa sig en hobby eller liknande har jag insett inte är någonting för mig tråkigt nog.
Men som jag sa förra gången så är jag trots allt inte redo att slänga in handduken riktigt än så jag ger det en chans till.
Om bara några veckor ska jag ju bli en mogen ung kvinna i sina bästa år som med böckerna i högsta hugg och glasögonen halvt nerglidna på nästippen promenerar korridorerna fram på universitetet som nybliven studerande på Spa-programmet och jag kunde inte vara mer taggad.
Så med det hoppas jag även att bloggen kommer att bli en fast punkt i min vardag för med ny livsstil följer även nya vanor.

På tal om nya vanor, ibland blir jag chockad över mig själv.
Krogen i fredags med mina kära vänner - hemma kvart över tolv.
Krogen igår med samma underbara vänner - hemma två.
Tro't eller ej men till och med jag har börjat bli en smula ansvarsfull.
Som sagt så är det bara glasögonen som fattas och jag kan inte släppa min besvikelse efter syntestet då jag fick svart på vitt att jag har ovanligt bra syn och inte alls är i behov av dessa underbara bågar som jag trånat efter i seriöst halva mitt liv.. livet är allt bra orättvist!

Back to business

Ojojoj, jag har nu återuppstått ifrån de döda med förhoppningsvis ny inspiration och ork till att försöka hålla denna så kallade blogg levande.
Måste erkänna att jag där ett tag seriöst funderade på att kasta in handduken och låta min spådom i det första inlägget gå segrande ur det här men envis som jag är är jag inte riktigt redo att bara släppa mitt enda sätt att kunna få ur mig mina allt för ofta sjuka tankar som folk lessnat på att höra så läser ni det här istället för att lyssna så får ni ju faktiskt skylla er själva så jag tycker inte alls synd om er.

Mycket har hänt i mitt liv på sistone. Eller åtminstone så känns det som det i alla fall men när jag nu tänker efter så kanske det inte är så mycket. Ooja, det börjar bra, svamlet dröjer inte länge innan det kommer men det är ju fasiken en del av mig so learn to love it.
Nämen, åter till nå vettigt, det som hänt då.
-Jag har ju motvilligt kommit hem från Kos och planen som jag så stenhårt höll i att jag endast skulle hem, ordna upp lite saker och sen på stört åka tillbaka har sakta men säkert runnit ut i sanden men det är det väl ingen som är särskilt förvånad över antar jag.
-Jag har flyttat in i min nya lägenhet, och hur många gånger har jag inte sagt det egentligen? jag börjar fakriskt tycka lite synd om min käre far som får köra det där fina lilla flyttlasset fram och tillbaka, till och från granö flera gånger per år. Men så är det bara, jag älskar att flytta och jag har en känsla av att mitt liv nog kommer att se ut ungefär så här den närmaste framtiden, i flyttkartonger är där jag hör hemma. Jag menar, varför bli fast på ett och samma ställe resten av livet när man kan flytta runt, lite variation i livet skadar ju inte.
-Jag är lika blek som blondinbellas hår, okej, jag kanske har en viss tendens att överdriva liiite men allt beror ju på vad man jämför med, jämfört med vissa här hemma så är jag väl kanske lite grillad men om man jämför med hur jag såg ut sammma dag som jag kom hem så kan man ju inte direkt påstå att jag är någon pepparkaka riktigt så jag är riktigt deppad måste jag ju erkänna. Men jag satsar på att den svenska sommaren snart ska dyka upp och åter ge mig hopp om brunbrända ben och söta små fräknar på näsan, åtminstone på alla andra då jag haft oturen att missa generna som ger dom där underbart charmiga små prickarna som får vilken gangster som helst att se ut som en liten ängel.
Utöver dessa hemskt intressanta händelser så kommer jag inte på så mycket mer men tur är väl det. Man klarar bara en viss dos svammel per dag och jag känner att gränsen för den dosen nog är passerad för länge sen så.
Ut och njut av det fina vädret, imorgon är det borta..!

sentimental så det bara skriker om det!

Jaha då sitter man här igen då.

Måste säga att det är med väldigt blandade känslor jag återigen är i sverige och tittar på medans solbrännan sakta men säkert bleknar bort.

Visst måste jag medge att det är underbart skönt att va hemma då jag är, eller åtminstone påstod stenhårt att jag va innan jag for, en sån människa som är där jag är, nöjd med livet precis som det är och livrädd för hur det skulle kunna vara. 

Men dom här fyra veckorna skulle jag vilja påstå, även om jag nu i efterhand har börjat inse att förändringen skedde långt i förväg men att jag inte ville inse det trots att alla andra gjorde det, verkligen har förändrat mig. Visst, jag trivs här hemma och jag har saknat mina vänner så det gjort ont och jag skulle inte byta dom mot någonting i hela världen men riktiga vänner, vilket jag verkligen vill hoppas att dom är, finns kvar där för alltid. Vare sig jag är bort i fyra veckor eller fyra månader så kommer ingenting att ha förändrats. Visst, nån hinner flytta, nån hinner fara på en egen resa men det är så livet är och jag måste/har börjat inse det nu. 

Så även om jag nu är tillbaka i min trygga tillvaro och trivs bra med det så vet jag att det är någonting jag saknar. Inte mina vänner för dom finns där oavsett. Inte spänningen i ett äventyr utan bara att få leva för mig själv, inte för mina vänner, inte för min familj och absolut inte för mitt jobb. Jobbet ska inte få styra mitt liv utan jag ska styra mitt jobb. 

Det är mitt liv och min vilja och min vilja leder mig verkligen inte till Umeå just nu..

Jag vill bara tillbaka. Inte tillbaka till hur det va, för det kan aldrig bli detsamma. 

Vi har avslutat kursen och har miljontals underbara minnen och upplevelser som jag absolut inte kan förneka att jag vill återuppleva men som sagt så är kursen slut, folk har åkt hem, folk har fått olika jobb och bor på olika ställen så det skulle absolut inte va som under dessa fyra veckor men det är ön, det är folket på ön, alla underbara små mysiga smultronställen man lyckats hitta, det är nattens underbara partyliv och dagarnas ljuvliga lugn som man alldeles för lätt förälskar sig i och saknar alldeles för mycket.

Jag vill tillbaka!

Klar! Finished! Bartender! Done!

Nu ar det klappat och klart, man har nu gatt och blivit en fardigutbildad bartender med forhoppningsvis toppbetyg sa tji fick ni som inte trodde mig nar jag sa att jag skulle plugga som ett svin for jag tankte inte aka harifran utan bra betyg! Nu ar det gjort och jag ar sjukt nojd!

Den har veckan har verkligen varit ett enda stort kaos. Ett tag trodde jag verkligen att slutproven skulle ta dod pa mig. man sager ofta nar man vill papeka for folk hur stressad man varit att man inte ens hunnit ata men som i sjalva verket betyder att man fick en ursakt att bestalla hem pizza istallet for att stalla sig och laga mat men jag har verkligen inte haft tid att ata, duscha och att forsoka sova har ju bara varit att glomma sa red bull har varit allas varan basta van den har veckan nar man suttit och forsokt plugga in alla attio drinkar som skulle komma pa slutprovet plus all vin- ol- whiskey- cognac- rom- gin- vodka- tequila- och likorhistoria...
Fy fasen! men nu ar det gjort och det kanns underbart! Drinkprovet gick super, baren gick super bortsett fran nagra klantiga missar och flairingen, tro det eller ej, ar faktiskt det jag rockade mest!
Trots att jag ar en sa sjukt klumpig manniska som inte alls har koll pa mina egna hander sa haar flairingen varit det jag varit bast pa och jag sa pa skamt innan jag for att jag skulle bli flair mastare, mest bara for att det ar helt omojligt att tanka sig mig som bra pa det men se sa fel man kan ha, det visade sig faktiskt att jag var en riktig naturbegavning!
Eller okej det beror ju pa vilka man jamfor med, Mike kan ingen sla och inte erik heller men tjejerna har inte en chans mot mig om jag far saga det sjalv. Forlat alsklingar!! ;)

Nej nu har jag inte tid med sant har. Maste ga och gora mitt basta for att forvandla mitt kraftroda ansikte till nagonting nagorlunda vackert infor avslutningsmiddagen ikvall.
Jag ser det som en utmaning sa det ska bli spannande a se hur resultatet blir. Onska mig lycka till!

Halvvägs!

Äventyret fortsätter men jag börjar bli riktigt less på att försöka komma fram till ett givande blogginlägg då det inte finns något annat att skriva än att jag verkligen älskar det här och det går inte att säga nog många gånger.

Precis som mina kära vänner Joel och Jimmy så klokt nämnt i deras blogg så kan vi här och nu döda myten om att bertenderutbildningar utomlands är oseriösa. Det här är fasen seriösare än min gymnasieutbildning. Har aldrig pluggat så här mycket och intensivt i hela mitt liv och det har nu nått en gräns då det inte går att ta in mer information längre, seriöst, jag vet inte vilken dag det är, vad klockan är, eller vad jag själv heter.. och det är inte ett skämt.
Det vanligaste exemplet vi drar här är att vi inte ens kommer ihåg receptet på en screwdriver vilket kanske inte säger alla så mycket men då kan jag tala om för er att det är den enklaste drinken som alla fjortisar tillverkat i alla tider och som verkligen inte är möjlig att glömma bort då den endast innehåller 4 cl vodka och 10 cl apelsinjuice, men när man frågar Jörgen som är allas våran underbara lilla Jörgen vad en screwdriver innehåller och han ser ut som en fågelholk, DÅ vet man att det har blivit för mycket info på för kort tid och man bör seriöst börja oroa sig för hur det här ska sluta.. hjärnan lär ju rinna ut genom öronen snart.

Men man ska ju då även tillägga att när det då äntligen blir helg, då blir det helg på riktigt och vi har under dessa två korta veckor fått vårat relativt fungerande och hela hotell att förvandlas till ett enda stort kaos. Polisen har kommit, ambulansen har kommit, det har brunnit i ett hotellrum, lampor ramlar ner från taken, glas går i kras ett efter ett och trapphuset vet man aldrig vad det har förvandlats till på lördagmorgonen när man med spänning går ut för att ena dagen hitta det insmetat med rödvin och andra dagen med ketchup..
Men underbart roligt har vi iaf !!

Sol, sveda, och aloe vera kram..

Forlat mina alskade vanner och bekanta och andra random stalkers for att jag ar sjukt dalig pa att meddela att jag fortfarande ar vid liv, vandrandes pa tva ben och lika glad som alltid men jag kan endast skylla det pa att tiden inte finns. Eller atminstone inte racker till.
Fran att man vaknar pa morgonen tills man gar och lagger sig sent pa natten sa far man seriost paminna varandra om att andas och middag ar nanting som inte existerar i varan varld..
Har drinkprov varje dag och aven historia/infoprov var tredje vilket betyder att man har nio prov i veckan. Ni kan ju tanka er sjalv att man inte riktigt kanner att man kan slita ogonen fran boken nar man borjat hittills med att spika alla proven sa man kan ju inte bli samre da ju ;)
Men dom fa ganger man unnar sig sjalv att inse att man faktiskt befinner sig pa en o i Grekland kan jag ju saga att vannerna ar underbara, partylivet tar aldrig slut och vadret ar stundvis oslagbart. Kan dock for tillfallet inte vistas utomhus da jag brant mig pa stallen som vanligtvis inte gar att branna sig pa om man inte heter Ronja Husdahl..
Har aven insett att det finns ett ord for det jag ar.. jag och andra som vistas i min narhet ar valdigt duktiga pa att papeka att nanting maste ha gatt snett vid min fodsel for jag ar tjej men kan inte gora tva saker samtidigt, jag ar storst bast och vackrast men langden stammer inte ihop med faktan och jag ar brunett men blond pa insidan och da har Jorgen varit sa snall och talat om for mig att min diagnos heter Kinderagg.. brun pa utsidan, vit pa insidan och man vet aldrig vad man far.

Ska aven tillagga att bilder kommer, har bara inte tagit mig tid att leta reda pa sladden i kaoset pa hotellet. Det ar liksom ett mission impossible..

Men jag lever och mar bra och langtar absolut inte hem men forstar att ni saknar mig aven om jag inte kan saga detsamma.
haha nej det ar klart jag saknar er men jag har det underbart har just nu och det tanker jag fortsatta att ha!!

Pa plats!

Tank vad fort saker och ting kan andra sig.
vid den har tiden igar var jag totalt forstord, stressad och radd for vad dom kommande fyra veckorna skulle resultera i.
Men idag kanns allting bara underbart. Gruppen ar verkligen en salig blandning av manniskor och ingen ar lik den andre men anda sa kanns det som att vi inte skulle kunna komma battre overens.
Stamningen ar pa topp och jag kan inte noog understryka hur bra allting kanns.
Redan igar kvall nar jag anlande till hotellet och traffade dom andra som redan hunnit vara har i tva dagar sa kravdes det bara fem minuter i ensamhet och radsla over att jag skulle kanna mig sadar ensam och utanfor under hela den har tiden innan jag var mitt i ganget och skamtade och skrattade och saklart hordes mest.. blir ni forvanad? nej jag forstod val det..
Det har kommer nog bli, som alla redan forsokt overtala mig om, ett underbart minne for livet och mamma, det ar inte helt omojligt att du far vara orlig lite langre an bara fyra veckor..
I love my life right now!!

Idag, forsta dagen pa skolan fick vi lara oss freehand-pouring, att halla upp drinkar utan matglas (inte mat utan satt tva prickar ovanfor a:et sa fattar ni vad jag menar :P) och redan da kandes det som att det har nog ar nanting jag verkligen vill mer an vad jag trodde innan jag for.
Men nu maste jag bege mig till mitt kara gang, dar den ena ar galnare an den andre, och joyna deras pluggande for vi har prov redan imorgon.. Jippi!!

Btw, snalla skicka inte sms till mig om det inte ar nanting speciellt for det kostar tolv kronor for mig. Ska fixa ett grekiskt nummer och lagger upp det i nasta inlagg sa da far ni skicka hur mycket ni vill!

Nu smäller det..

oh my god! oh my god! oh my god!
Vad fasen har jag gett mig in på?!
åt skogen med mina djupa och filosofiska inlägg med tidvis en liten humoristisk touch!
nu är det paniken som väller fram och att försöka skriva ett lugnt och sansat blogginlägg med en betydelse är inte riktigt vad mina darrande fingrar klarar av just nu..
Sitter på arlanda, helt ensam och övergiven, rätt igenom skräckslagen och fylld av ångest.
Jag är inte gjord för det här! jag har alldeles för små fötter för att kunna stå stadigt helt själv..
HJÄLP!!

Nä, det här går inte för sig. Fyra veckor ligger framför mig och jag har redan flippat ur, ingen bra start.
Jag måste försöka se det här som en lika bra och spännande upplevelse som alla andra gör men för min del så skulle vem som helst som bara suckar och lyser med sin avundsjuka få ta min plats på planet till Aten som lyfter om exakt 30 minuter och jag skulle med glädje fara hem och lägga mig i min mjuka, trygga säng igen. Men inte går det inte..

Aja ska försöka att inte glömma bort er där hemma men om det dröjer mellan gångerna jag hör av mig så får ni helt enkelt acceptera att jag ligger på en sandstrand och njuter till tuuusen av solen och att datorn i det läget inte är min största hobby.

Ses om fyra veckor!! yeeeaaay!!!

On my way!

Gnäll är verkligen en sak jag inte kan förstå mig på.
Har man ingenting att prata med en person om så är det en sak som alltid går hem och det är gnäll.. och skvaller såklart men det lär bli ett helt annat inlägg.
När jag nu sitter på bussen på väg till Stockholm på nio långsamma timmar dyker ett perfekt exempel upp i mitt lilla huvud.
Varför åker man buss när man kan flyga?-Jo för att det är mycket billigare.
Men nej, det är ju inte det. Är man riktigt duktig så kan man faktiskt hitta en flygbiljett för exakt samma pris eller till och med för fem kronor billigare men ändå väljer jag att åka buss och gnäller som ett svin över det.
Men ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag faktiskt att det är riktigt härligt att åka buss. Ända sedan jag va liten så har jag älskat att åka bil, eller vad som helst som rör sig om man ska va noga.
När jag och min kära far skulle fara ut med bilen så hade jag somnat innan vi ens hunnit lämna uppfarten men ändå är jag verkligen ett proffs på att gnälla. Varför?!
ja, det är nog inte en så svår fråga att svara på. Det klarar nog en femåring till och med men för er som inte uppnått den intelligensnivån än så kan jag tala om för er att det förmodligen beror på att man är så sjukt besatt av att få allas uppmärksamhet och medlidande. Att man konstant vill att folk ska tycka synd om en och dadda med en som om man vore den mest plågade ungen i världen när ens problem egentligen är som en fis i rymden i jämförelse med andra problem som människor utsätts för världen över.
Så trots att jag tappert jagar sympati och lite tröst så ska ni verkligen inte tycka synd om mig då jag i själva verket trivs som fisken i vattnet.
Men känner ni ändå att ni tycker lite synd om mig så gör det i sånna fall för att det är ca 22 plusgrader och strålandesolsken ute och jag sitter instängd i ett kokande akvarium på hjul..

Hälsnigar från Tönnebro!

Resfeber

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min extremt dåliga uppdatering av mitt enormt spännande och händelserika liv. Eller rättare sagt min händelselösa och rätt gråa vardag.
Jag är ju en sån människa som inte kan acceptera och erkänna att jag är dålig på nånting eller att jag gjort fel så även denna gång måste jag ju såklart komma med en fin liten undanflykt.
Jag skyller helt enkelt på att jag, som dom flesta borde hört vid det här laget, är fett hemlös och att uppdatera bloggen inte riktigt stått högst upp på min lista över viktiga saker för dagen då det jag prioriterat högst har varit att hitta tak över mitt söta lilla huvud, OCH inte att förglömma, rest runt i vårt underbara norrland för att ta farväl av stora tjocka släkten.
Måste ju ändå hålla med min kära lilla faster när hon skrattar åt mig för att jag kommer förbi och säger hejdå för att jag ska bort i fyra veckor när senast jag var där va för över sex månader sen. Då kan man ju börja undra hur tankarna går i mitt alldeles för stora huvud som inte alls innehåller en lika stor hjärna. Men men dom kan ju inte klaga på att dom blir less på mig i alla fall.

Har för övrigt insett att det är vääldigt nära avresa nu. En vecka exakt imorgon.
Jag förstår verkligen inte vad jag gett mig in på. Lilla jag, ensam och övergiven på en sketen liten ö i grekland med massa norrmän.. Och jag som inte fattar ett ord norska. Herregud!
Men erkänn att du är avis! Jag visste väl det!
Hade dock varit bättre om jag va lika avundsjuk på mig som alla andra för då hade det väl förhoppningsvis betytt att det här är nånting jag verkligen vill.
Har insett att nätter inte är bra, inte sömnlösa iaf. Det finns alldeles för mycket tid över för grublande tankar som vägrar försvinna och dessa leder oftast inte till någonting positivt utan bara tvekan, depression och sån skit som man helst vill undvika i sitt liv.
Nä men jag ser posititv på det här lilla äventyret jag snart kommer kasta mig livrädd in i, kan ju inte mer än att gå åt skogen.

Utseendefixerad

Att man kan vara så ytlig är ju nästan pinsamt..

Vissa människor lever för mat, vissa människor lever för att hjälpa andra, vissa gråter över svälten som pågår i världen, vissa gråter över översvämningar som raserar hela städer men Ronja, hon gråter över sitt hår.. inte över det hår som sitter på huvudet som man faktiskt ibland kan förstå varför vissa gråter över när dom varit hos frissan och tänkt att "nu, nu ska jag va modig, jag säger att hon för göra vad hon vill för nu ska jag lita på henne" och i samma stund man sagt orden ångrar man sig bittert när man inser att man kommer att gå därifrån med en nackad höna på huvudet.

Men nej, så är det inte i mitt fall, jag älskar min frisör och jag litar på henne till hundra procent och veet att hon inte skulle ge mig en nackad höna utan jag skulle få den mest välstylade och snyggaste hönan någonsin men det jag gråter över är som sagt inte frisyren jag fått för den är helt okej, meer än okej, utan det hår som jag ser ligger på golvet.. som för övrigt ser ut som resterna från en nackad höna..

-men det växer ju uut igen, tänker du då

och ja, jag veet! men när det äntligen gjort det så är det lika nött igen så hon måste klippa lika mycket då också och jag kommer aaldrig få det så långt så jag äntligen känner mig nöjd.

Som sagt, att man kan vara så fixerad vid nånting är ju tragiskt, men sån är jag. Min personlighet sitter i håret, låång (eller inte), skinande (kanske inte det heller), och helt underbart kontrollerat, inte ett enda fel så lång ögat kan nå (skulle inte tro det heller), okej sanningen då, risigt, vilt, galet och ett enda stort kaos -mycket bättre! But I love it!

Resultatet av förra årets nackade höna.
Jag lever för mitt hår.

Btw, tagga Ladies night imorgon! Då är det dags för grabbsen att visa att dom är män och bjussa på lite gentlemanna-moves!

Homeless

Alltså jag känner mig för tillfället riktigt tragisk.
Är hemlös så att det bara skriker om det och då tänker ni såklart:
-men har hon inga vänner som kan ställa upp och låta henne får bo där?!
och Jo, jag har ju det, i stort sett alla mina vänner har ställt upp och sagt att jag är mer än välkommen till dom och jag får stanna huuur länge jag vill och det är ju underbart snällt av dom. Så då tänker ni såklart:
-men vad är då problemet?
Jo det är ju då att man känner sig så himla dum, eller inte dum, det är ju inte direkt som att jag är elak men det känns verkligen som att man tränger sig på så mycket. Även om dom erbjudit sig och sagt att det är helt okej så är det nånting som gör att jag känner att det är så fel och jag vill inte vara i vägen. Och då tänker ni såklart:
-men då får hon ju faktiskt skylla sig själv om hon inte tackar ja till människors generösa erbjudanden..
och ja, jag vet.. punkt

Har i alla fall med mycket sorg i halsen, en klump i magen och näst intill en liten tår i ögat om man ska långdra det hela, lämnat ifrån mig nyckeln till mitt, periodvis, underbara hem.
Efter att städat och skrubbat varenda liten vrå som en galning i två dagar så är nu allt slit över och det var med ekande steg jag lämnade östra esplanaden 11 för sista gången. Eller åtminstone tills Malin flyttar hem igen och jag kommer hänga där varje dag i alla fall men ändå..

Nu taggar jag att leva som luffare i två veckors tid, ett munspel i ena handen och en brännvinsflaska i den andra och förhoppningsvis kanske nån alkis på vasaplan passande nog heter Rasmus som kan slå följe med mig.
Eller så kanske jag stannar här i Johannas källare för den är väldigt varm och mysig måste jag ju säga. Riktigt snällt av henne att låta mig få vila min stackars kropp här några dagar medans hon själv är i Kumla och lever loppan. Stort tack till dig!

Soon!!

Äntligen har man fått komma hem.
Eller hem och hem, vet inte riktigt om man kan kalla det så längre, ett tomt rum med endast möbler och lite kläder liggandes i stora resväskor på golvet, sen är det som inte så mycket mer.
Den här veckan känns det verkligen som att jag har bott på jobbet, har ryckt in och jobbat varje gång det har blivit lite stressigt för Ronja är så himla snäll och har inget annat liv..
Nej men seriöst, när man jobbar mer än en gång per dag, då är det nånting som är fel.
Känslan när man slutar och äntligen får fara hem kan ingenting klå men att sen bara några timmar senare behöva fara tillbaka, det är en riktig plåga kan jag ju säga.
Aja imorgon får jag äntligen vara ledig, ska njuta riktigt ordentligt för det va en vecka sen sist.
Min kära papi kommer hit och ska hämta det sista av mina ägodelar så sista natten kommer verkligen vara fylld av tomhet och även lite sorg men förhoppningsvis bjussar ju papsen på en god middag så man kan sova gott utan att magen kurrar vilket den gjort den senaste tiden då jag levt på nudlar och makaroner i ett tappert försök att äta upp maten som redan funnits i mitt ekande skafferi så man slipper slänga bort det när man nu flyttar ut till alkisarna på vasaplan..

Har förutom mitt bostadsbekymmer insett att det finns väldigt mycket att längta efter för tillfället.
Dels så kommer Carinqui hem om bara några dagar efter att fett ha dissat oss smdn:are i ett halvår, sen så kommer ju Svankis, som man ändå inte hunnit sakna så mycket eftersom hon nyss va här men ändå, varje dag ifrån dig, är en dag för mycket, PUSS på dig! våren är på väg, och med våren så följer ju även solsken och värme, och sist men inte minst så är det exakt tre veckor kvar tills jag sitter där på Kos strand och (förhoppningsvis) njuter av solen och värmen!! Puss på framtiden!

Är det bara jag som märker att jag gjort en helomvändning när det gäller min syn på livet och framtiden. Men jag tycker att den här inställningen är bra mycket bättre så Puss på livet!

Time to grow up

Har insett att det är väldigt jobbigt och psykiskt påfrestande att vara tvungen att växa upp och lära sig stå på sina egna ben och lösa sina egna problem. Varför njuter man inte mer av barndomens naiva syn på världen och alla problem som finns runtomkring oss. Det största bekymmer man hade som liten var väl om man skulle välja den rosa eller lila klänningen till Johannas födelsedags-kalas.
När man når en viss ålder så förväntar sig alla att man ska vara så himla mogen och ansvarsfull men när man i själva verket aldrig känt sig mindre och inte alls redo att möta alla problem som kommer att dyka upp längs vägen.
Jag vet inte alls vad ansvarstagande är, vad ekonomi, avtal och försökringar handlar om, jag vet inte vad beslutsfattande är, vad a-kassa, facket och planera dina inköp innebär, hur kan människor förvänta sig att jag ska lyckas med mitt liv och kunna ta hand om mig själv när jag inte alls har koll på dom mest grundläggande sakerna i vårt samhälle.
jag är inte redo, jag äär verkligen inte redo.. kan folk bara fatta att man är inte redo, inte mogen, inte riktigt som man borde.. bara för att man snart fyller 20 år.
Eller är det kanske bara jag?

Som nog väldigt väl framkommit av det jag lyckats knåpa ihop här ovanför så har jag panik, panik över framtiden, panik över nuet och panik över allt helt enkelt.
Jag har insett att ett helt år snart har gått sedan studenten och likaså sen jag skulle flytta, lämna umeå, lämna tryggheten och bara leva. Men vad har jag gjort? -Ingenting! Jag bor fortfarande kvar i Umeå, jag jobbar på ett jobb som knappt ger någon lön, jag är kvar, jag är fast, och jag kommer nog aldrig lyckas ta mig härifrån.
Det är så mycket jag vill, så mycket jag vill se, göra, uppleva.. men så himla lite som verkligen händer.
Tror nog att jag bara sitter här och hoppas att äventyren och upplevelserna ska komma till mig för jag är för feg för att själv söka upp dom.
Men det är dags för förändring, jag är less på att inte våga göra nånting, less på att höra allas berättelser om det dom varit med om och deras underbara ansiktsuttryck när dom tänker tillbaka på vad dom gjort. Jag vill också ha nånting att berätta, nånting att komma med, en upplevelse jag är ensam om och som folk kan avundas mig.
Det är dags!

Minnen

Asså jag är en alldeles för sentimental och känslosam människa.
Det är seriöst inte bra alltså.
Läser hela tiden igenom mitt förra inlägg och det bara väcker massa känslor inom mig som jag inte kan styra.
Det är så mycket jag saknar, så mycket jag önskar att man gjort annorlunda, saker man skulle göra allt för att få tillbaka och vänner man saknar så det gör ont och det är inte bara låtar som får en att minnas, en bild säger mer än tusen ord..

Det finns en anledning till varför man
så ofta säger: Det va bättre förr..

Tragiskt

Just precis nu, at this moment, right now, ja ni fattar, för tillfället känns det verkligen som att jag bor på mitt jobb. Man ska inte klaga, jag jobbar i vanliga fall inte så överdrivet mycket eftersom alla passen är så korta men nu på slutet så har jag jobbat konstant, jag har ryckt in varje gång nån varit borta/sjuk vilket händer allt för ofta och jag har både jobbat öppning och stängning på samma dag. Det är verkligen inte hälsosamt. Men idag har jag äntligen fått en ledig dag som jag spenderade åt att gå till strömpilen och tillbaka bara för att köpa mina älsklingsgodisar som inte finns på någon annan affär i hela umeå. Tragiskt, jag vet.

Jag har insett att Johanna faktiskt har rätt, jag äär pinsam, när jag gick där längst vattnet och lyssnade på äntligen helg med ..(vad dom nu heter).. så kom jag på mig själv flera gånger med att gå å skratta högt åt radion mitt bland alla människor som också njöt av vårsolen.
Seriöst, dom måste ju ha trott att jag hade ordentliga problem alltså.
Och det här är inte första gången kan jag ju tala om för dig. Förra året när jag gick till skolan varje dag så lyssnade jag på äntligen morgon med Adam och Gry och då brukade jag också gå runt och skratta, skaka på huvudet eller nicka åt det dom sa.. snacka om att ha obefintlig kroppskontroll.
Åter till dagens radioprogram, dom pratade om olika låtar som väcker speciella minnen och jag började fundera på det där. Det är ändå läskigt hur starkt man kan förknippa en låt till en speciell händelse som hände för flera år sedan. Det kan va ett minne som man inte alls kommer ihåg och som egentligen inte är nånting speciellt men när man hör en låt kan man helt plötsligt få vääärldens minnesbild, man kommer ihåg exakt vad man gjorde, vilka som va med, när det va, om det va en måndag eller torsdag och till och med vad man hade för kläder och frisyr.
Sen finns det ju även minnen som man kommer ihåg allt för väl men som man gör allt för att glömma så att man kan gå vidare. När den låten, just den där, som spelades i bakgrunden den där dagen för länge länge sedan kommer upp i radion får man återigen dom där känslorna som sakta men säkert får det att vrida sig i magen och det är nästan så att en liten tår försöker tränga sig fram i ögonvrån. Det är dom gångerna man önskar att man bara kunde glömma och att ingenting kunde påminna en om hur det en gång var men just den där låten kommer för alltid ha samma inverkan på ens känslor och det går inte, hur mycket man än vill, att undvika.
Tyvärr.

Deprimerande

Nog är det väl tragiskt!
Jag har insett nu hur mycket större och ljusare min lägenhet vart sen jag plockade ner gardinerna men jag har även insett hur offentligt blottad man är och hur väl man ser dom tragiska regndropparna som envisas med att falla från skyn. Inte kul inte.
Jag som in i det sista hoppades att jag skulle få slippa det tragiska svenska vårvädret och hinna fara till värmen på den grekiska stranden innan slasket tog över och får varenda människa, hur hög dom än är på livet att deppa ihop totalt. Men inte fick jag ha sån tur inte, nej inte ska jag få smita från detta inte.
Det är bara att ladda upp med plastpåsar i skorna i hopp om att tårna inte är lika spetsiga som förra året då dom nötte hål vid stortån. Eller så kan man ju underlätta för sig själv och gå å köpa gummistövlar men det är ju så tråkigt, då blir det ju ingen utmaning.
Erkänn, man går runt och svär och är förbannad för att man är alldeles dyngsur om fötterna, men inte en kotte tänker tanken att gå och köpa stövlar, istället hoppar man runt som fån och försöker undvika dom djupaste pölarna fastän man vet att när man väl är framme så kommer man kliva i en djuuup pöl precis framför dörren bara för att man är så lättad att man äntligen får komma in på säker mark så man tappar helt koncentrationen på vars man sätter fötterna.
Det är svensk intelligens det..

Taggar en helg med nattjobb! wohow!!

Klappat och klart!

Sitter nu än en gång i Granö och njuter av doften av skog.
Okej jag har en viss förmåga att överdriva det här med Granö och hur det verkligen är här lite. Speciellt för mina stadsskadade ex.klassisar. Enda sättet jag förklarar för folk vars jag kommer ifrån är kort och gott att jag kommer från skogen och för dom som hört mig prata mer om det kan jag tänka mig fått uppfattningen om att vi inte ens har internet här men så är ju inte fallet. Vi har internet, vi har inte utedass, vi har elektricitet och telefonledningarna når, tro det eller ej, ända hit.
Men ändå, vi har inte en enda fyrvägskorsning och det säger nog om denna underbara by och dess storlek.

Aja, sitter som sagt ännu en gång här i Granö, har varit här två gånger på mindre än två veckor och det är seriöst rekord. Har sammanlagt sedan jag flyttade i Augusti varit hem hit max åtta gånger så det här är verkligen imponerande av mig. Antar att man måste komma bort från saker och ting, vardagen, för att inse hur mycket man egentligen uppskattar det.
Och än en gång kom jag bort från ämnet. Jag vet jag är en svamlare men sån är jag och det är bara att älska mig för den jag är.
Anledningen, som jag försökt komma till ett antal gånger nu, till varför jag är i Granö är för att min käre far idag va i stan och hämtade hem alla mina saker från lägenheten så nu kommer jag leva i ett konstant eko i två veckors tid som jag ska njuta av till fullo tills jag sorgligt nog måste lämna min trygga tillvaro på Östra esplanaden 11 och ge mig ut på gatan på jakt efter sängplats om nätterna tillsammans med min bäste vän resväskan. Och med tanke på hur mycket saker som jag så omsorgsfullt skickade in i papsens bil så tog mitt samvete över, vilket inte händer ofta men dom gånger det gör det så ska man bara passa på å njuta, och jag följde med till Granö så att han inte själv skulle behöva släpa in allting i huset och försöka hitta plats åt dom ex antal gigantiska kartongerna.
Ibland borde verkligen mina föräldrar njuta mer över att ha en så otroligt underbar dotter. Jag tror inte dom själv är medvetna om hur oerhört lyckligt lottade dom är. Okej, nu tog jag kanske i men eftersom ingen annan är stolt över mig så måste jag ju själv vara det :P

Hände även en annan underbar sak idag, jag skrev kontrakt på lägenheten!! så nu är det klappat och klart, jag får äntligen diska i ett kök och inte ett minimalt handfat på toaletten. Kan du tänka dig något mer underbart än det?!

Fastklämd mellan flyttlådorna

Usch, jag har verkligen inte insett tidigare hur sjukt mycket prytlar man lyckats samla på sig genom åren.
Sitter nu i min, i vanliga fall, lilla lägenhet som nu förvandlats till obefintlig då det inte finns mer än en och en halv kvadratmeter golvyta att röra sig på. Det är kartonger, tallrikar och muggar inlindadade i tre veckors reklam, kläder och skor upp till taket alltså.
Skulle börja packa ihop det enkalste, kläderna, för det borde ju gå fort.
Jo just det! det tog ju ett bra tag kan jag ju säga. Dom tar ju seriöst aldrig slut. Jag har insett att jag nog är den som tveklöst har mest kläder men som använder minst. Det är så sjukt tråkigt men jag orkar verkligen aldrig klä upp mig. Tar bara på mig första bästa mjukisar som ligger framme och sen är jag redo att ta itu med dagens utmaningar. Vad jag än ska göra så är det mjukisar som gäller trots att jag ahr garderoben full med spännande outfits.
Skor är också en sak som jag älskar och det är väl helt okej att älska skor för vilken tjej gör inte det men jag är inte som andra tjejer, jag älskar inte bara skor utan jag är, precis som min käre mor, besatt av skor. Vet inte riktigt om jag ska tacka eller ogilla henne för detta.
Om ni nu skakar på huvudet och inte aaalls tror att det är så illa som jag försöker få det att låta som så kan jag ju tala om för er att i min lilla lägenhet på 18 kvadrat täcks ca fem av dom kvadraten av inte mindre än 34 par skor.. Förstår inte att jag inte fick huvudrollen till a shopaholics confessions.

Nog för att jag längtar som ett svin tills jag får flytta och min största passion här i livet är just att packa upp och ner inför flytt, sortera allt mellan himmel och jord och möblera om så kan jag ju inte låta bli att bli enormt sentimental när man går igenom alla gamla saker, alla bilder, brev och sånt som jag bara inte kunnat slänga trots att jag borde.

Bara att få komma till skolan och hitta en lapp på skåpet med dom få slarvigt nerskrivna orden:

Hej Ronja! Du är söt idag.

Får jag chans på dig?
[ ] ja [ ] nej [ ] kanske

P.s fin tofs!

Underbara 18-åringar! Hur ska man kunna slänga en så söt lapp?!

Sorry..

För er som undrar så nej, jag har inte övergivit bloggen.
Skulle dock inte vara förvånande då jag redan i första inlägget va helt inställd på att detta skulle gå raka vägen åt skogen men jag ser ljust på framtiden, jag ska inte överge mitt kall som superbloggare.

Kan bara skylla min hittills lama insats på att jag jobbar häcken av mig.

Jobbar konstan, varje dag, två pass på en dag, tretton timmar, ja ni förstår mitt försök att låta upptagen och samtidigt få lite sympati men sånt är livet när man har en hyra att betala.

Svävar just nu på moln då jag just fått veta att jag i sommar kommer få nyckeln till min drömlägenhet, jajjemen, Ronja är inte längre hemlös. Eller okej, nu ljög jag, är fortfarande hemlös i två veckor innan resan och sedan två veckor efter men första juni, då jäklar är jag ej en av de underbara alkisarna och uteliggarna på vasaplan längre. Grattis till mig!

Det underbaraste med det hela är att jag hittills levt i, visst jag ska inte klaga för den är billig och underbart centralt så förlåt Malin men, ett riktigt råtthål, tar fyra steg så har jag gått genom hela min nuvarande lägenhet och halvvägs tillbaka igen, duschar i källaren tillsammans med en underbar/vidrig åttabent krabat som tydligen flyttat in bakom en kvast i hörnet, diskar i handfatet på toan och hör till och med när grannen tänder lampan, kalla det lyhört om ni vill, jag kallar det sjukt. NU däremot får jag TVÅ rum, dusch I lägenheten, golvvärme på toan och ett riktigt kök med en riktig frys istället för mitt patetiska lilla frysfack där det som max ryms ett litet glasspaket och en halv bullpåse.. Välkomna till sofiehemsvägen 51 i sommar!

Måste bara få fråga, är jag världens sämste svensk? men just nu så flyger det smällare åt höger och vänster just utanför mitt hus och hela himlen är täckt av underbara raketer som exploderar i miljarder färger, men vad är det vi firar undrar jag då..?

Älskade vintertid

Nu börjar man känna att man är tillbaka i den gråa trista vardagen igen.

Efter att varit ledig i ca fyra veckor känner jag att jag är nåågot bortskämd när man redan efter en dag på jobbet bara vill gräva ner sig nånstans.
Men men det är bara att bita ihop, hyran betalas inte av sig själv.

På tal om det, börjar även känna lite smått panik över att bli hemlös om mindre än tre veckor. Jag är ju räddad lite mer än fyra veckor då jag spenderar mina dagar i sol och värme, (det är lugnt, du kan erkänna att du är avis, det skulle jag också va ;) ) men dom två veckorna fram till avresan vette tusan vad jag ska göra av, lär väl bli homies och dela bänk med uteliggarna på vasaplan.. väntar med spänning för att se hur det går.

Nu när jag äntligen har börjat kunna gå någorlunda normalt igen så har jag insett att jag är "gåmissbrukare", har varit ute och gått varje dag nu i veckan. är faktiskt otroligt skönt och man lyckas tänka enormt mycket.

Igår när jag tog en liten prommis på teg så insåg jag hur underbart det är med vinter, allting är så himla fint, ett tjockt mjukt snötäcke täcker varenda liten vrå, solen, som faktiskt lyckas titta fram ibland, får allting att glittra och vad kan slå det underbara ljudet av snön som knarrar under skosulan när man vandrar vägen fram.

Varför vill man alltid ha det man inte kan få? är en fråga som då poppar upp i min lilla skalle.
Varför kan man inte bara vara nöjd med det man har just nu och njuta till max. På sommaren så klagar man att det är för varmt och sätter direkt igång vattenspridaren för att svalka sig, om det skulle börja regna så är det bara svordomar och hela somamren är förstörd. Man börjar snabbt längta till vintern, till snön, till skoterturerna och hur mysigt allting känns när man står där i sin varma täckjacka och det ryker från munnen när man pratar. När man väl fått detta, jag tror knappt att snön hunnit landa på marken innan dom flesta drömmer sig bort till utlandsresor, går till solarier och lägger sig i en cancerbox och bara förbannar denna eviga kyla som aldrig tycks försvinna..

Jag är verkligen inte bättre själv, jag går varenda dag och räknar ner tills jag själv får sätta mig på planet och veta att det är över 20 grader när jag sedan kliver av några få timmar senare på Kos men jag undrar ändå vad det är som gör att man aldrig är nöjd. Har man rakt hår går man och permanentar sig, har man lockigt så äger man förmodligen en plattång som används i stort sett dagligen, har man brunt hår så blonderar man det och har man blont så färgar man det mörkt, är man lång vill man va kort och är man kort så köper man skyhöga klackar.

Njut av det du har, för det är förmodligen många som önskar att den hade det just du har.
Älska vintern för den är över fortare än du anar och även om du just nu är less på kyla och snö så kommer ju sommaren som vanligt varje år men man vet bara inte när, så njut av det du har just nu för det kan man inte få tillbaka.

Gud så filosofiskt! Ibland blir jag chockad över mig själv.

Back in the big city

Jaha då var man tillbaka i storstaden, ensam och hjälplös i en alldeles för tom lägenhet.

Saknar redan dom jobbiga katterna som bara gnäller hela dagarna och som jag för övrigt insett att jag är dödsallergisk mot. Förstår inte, vi har haft katter hela mitt liv typ men jag har aldrig känt av nånting. Nu när jag flyttat hemifrån och sen far hem för att hälsa på så börjar det klia i ögonen och näsan täpps igen på en gång. Sorgligt, sorgligt, jag kan inte leva utan djur ju.

Men men vad gör man, jag föredrar ju hellre att kunna andas.

Som sagt, tillbaka i storstaden. Just nu sitte jag och väntar på att klockan ska ticka vidare så att min käre vän Helena dyker upp snart. Vi ska gå å göra stan osäker, tagga vår/sommar-shopping. Måste ju förbereda mig för sommaren som i mitt fall börjar redan i april, så solskyddsgegga, ny biki och tunikor i massor är det som står på inköpslistan idag.

Riff Raff Ruff

En vecka av konstant uppassning och omhändertagande, av mig.
Hur ska jag nu kunna återgå till vardagen och börja stå på mina egna ben, eller åtminstone ett, igen? Jag har typ seriöst glömt bort hur man tar hand om sig själv. Lite skrämmande måste jag ju erkänna.
Även så stötte jag på ett problem idag när jag skulle börja packa ihop mitt liv för att återgå till storstadslivet.
När den fina lilla olyckan med min fot inträffade så var den ju stor som en fotboll så att försöka få på sig en sko va ju bara att glömma på en gång.
När jag då for till Granö så lämnade jag ju såklart den ena skon för den gjorde ju ändå ingen nytta men nu, nu när jag inte längre är så handikappad och faktiskt går på båda fötterna, hur ska jag då ta mig från busstation till mitt kära hem med bara en sko?!
Livet är inte lätt när man är liten.. å speciellt inte när man är rätt så klantig också.

Gårdagen var riktigt trevlig för övrigt. Jag var verkligen i stort behov av att vistas ute i solljus och bland människor efter att ha varit isolerad i en vecka så efter en viss övertalning från min föredetta (även älskad och saknade) kombo så följde jag med henne och Sarap till T-lund på Riff raff ruff.
Discomusik, rökmaskiner och blinkande lampor i all ära men ingenting kan ändå slå stämningen i en byagård med levande musik och styrdans.
Jag kommer från skogen, älskar det, står för det och är grymt stolt!

Minnen

Det är alltid lika roligt men på nått sätt ändå sorgligt att gå igenom alla gamla bilder och filmer man har på datorn. Man hittar alltid en massa pinsamheter som man inte kan göra annat än att le åt när man tänker tillbaka på hur mycket bättre allt va förr.
Jag har insett att jag är en sån människa som inte kan släppa taget om saker och ting och gå vidare. Jag vill aldrig att nånting ska förändras och jag kan inte se tillbaka på minnen och bara glädjas åt det som va utan jag vill alltid ha tillbaka det gamla eller att allting ska va som det alltid ha varit och om nånting, även om det är minsta lilla detalj, ändras så är det verkligen psykiskt påfrestande och jag är nära tårar varje gång.
Saknar verkligen sommaren, vännerna, skratten, hur enkelt och bekymmerslöst allting va då.

Vill tillbaka, eller önskar åtminstone att det fortfarande va likadant.

(smått onyktra och förvirrade tonåringar)

Jag vill aldrig växa upp!

Livet, precis som det ska va.

Klev nyss in genom dörren hemma, näsan är lite rödfrusen, örsnibbarna likaså, man känner sakta men säkert hur blodet börjar rinna tillbaka i fötterna och det börjar kittla sådär läskigt skönt, man är alldeles syrechockad och soffan känns skrämmande lockande.

Detta förklarar den underbara känslan av att ha tillbringat dagen på skotern, ett riktigt as som min kära kusin införskaffat. Det var längesedan jag kände mig så pigg och upprymd av att bara få sitta där, hålla i sig (hårt), och bara följa med i skoterns underbara guppande.
Insåg dock att skillnaden på nya och gamla skotrar är ganska stor. Jag som är van farfars gamla skrothög som för mig ändå puttrar framåt i ganska bra fart insåg nu att det är farten, pirret i magen som gör hela upplevelsen samtidigt som det är skrämmande hur lätt man kan kastas av, jag flyger ju seriöst runt som en vante i varje gupp och sväng på det där monstret.
Men underbart är det och trots skoterlukten, som för mig är den underbaraste doft på denna jord, men som andra hatar så känner man sig så himla lätt å fräsch när man kommer in och får ta av sig alla tunga kläder och skor.
Det är livet som det ska va de.

Varför just jag?!

Nämen titta, två gånger på samma dag. Jag sa ju att jag kanske skulle bli en superbloggare.
Nej så roligt ska vi inte ha det, det är nog bara en fas jag går igenom just nu och den är nog över fortare än det startade ska ni se.

Måste bara få beklaga mig lite, jag förstår inte varför just jag förtjänar detta.
Inte nog med att jag hoppar omkring på kryckor helt mobbat, jag har även fått nå skit i ansiktet och paranoid som jag är så är jag helt övertygad om att det är svinkoppor.
Jag ser verkligen ingen annan förklaring. Dagissjukan, ja men jag säger ju hela tiden att jag är som ett litet barn så varför skulle det inte kunna drabba mig.. Jippi!!

Utöver mina sorger och skador och skit som omger mig för tillfället så kan jag inte låta bli att njuta av mitt älskade hem. Så fort jag fick chansen så flydde jag mitt älskade Granö och flyttade till storstan, inte för att jag inte trivs här men för att det inte är ett ställe för ungdomar.
Att skaffa familj och uppfostra barn är verkligen nånting jag skulle kunna se mig själv göra här, men inte nu, inte när det finns så mycket annat man kan göra.
Jag har verkligen klagat på dom som stannar kvar här eller i vindeln, skaffar jobb, flickvän, hus och hund när dom är nitton. Dom är ju liksom fast, för alltid och det är det jag inte kan förstå.
Men när jag nu sitter här, ynklig som jag är, så kan jag inte låta bli att njuta av lugnet, av tystnaden, av känslan att vara trygg, att ha kommit.... hem.
Ingenting kan någonsin slå känslan av att komma från en liten by där alla känner alla, alla tar hand om varandra och man lever i en värld som inte är så ytlig. Man sätter sig inte bara på bussen och tittar åt ett annat håll utan att ens titta på den som sitter bredvid. Här går man fram till sin kompis mammas svärmor och hälsar på henne och frågar hur allting är och hur det går med benet för jag hörde ju att Marie på konsum nämt att du halkat utanför skolan te veckan.
Det är... det är... helt enkelt livet. Underbart, precis som det ska vara.

Det är här, vare sig jag vill eller inte, jag hör hemma.

Totalt hjälplös

Dag 2, än så länge så går ju det här med uppdatering rätt bra måste jag säga.
Dock inte så konstigt kanske då jag som sagt bara är inne på andra dagen av min bloggkarriär, men stolt är jag och det borde ni andra också vara.

Här sitter jag nu hemma hos Pappsen i Granö och har just insett att mitt liv är ganska tragiskt för tillfället. För er som inte redan visste det, vilket alla borde göra vid det här laget då jag är ganska duktig på att tala om det för alla för att få lite medlidande, så har jag praktiskt taget brutit (brutit/brytit, hur va det där nu Susanna?) foten. Okej den är inte av, den håller ihop men det låter så mycket bättre om jag säger att den är av för en stukning låter så töntigt i jämförelse med smärtan jag känner.
Så ja, här sitter jag med en lindad fot, större än en fotboll och med kryckorna i högsta hugg å kan inte göra ett piss. Det är så mycket man inte tänker på att man inte kan göra när man går å gör illa foten, man tror inte att det är hela världen eftersom man har kryckor som gör att man kan ta sig fram ändå. Men i morse när jag så fint hade gjort i ordning min frukost och skulle krypa ner framför en film och bara tycka synd om mig själv, stötte jag på ett enormt problem.. Hur faan bär man ett mjölkglas när man hoppar på kryckor?!
Jag kom i alla fall inte på nån smart lösning så hela min plan på frukostmys gick käpprätt åt skogen.

Det är sällan jag känt mig så här liten och hjälplös.

Även jag trillade dit..

Efter att i många år sagt orden som allt för ofta ploppar ur ens mun, "man ska aldrig göra si, man ska aldrig göra så, jag skulle inte ens ta på mig den där kjolen för tusen spänn", men som man så ofta får äta upp då man trotsar sig själv och gör det ändå, så har nu även jag, som aldrig skulle skaffa en blogg, såklart gjort det.
Vad det ska vara bra för har jag ännu inte listat ut men jag tänkte att va fan, det skadar väl inte i alla fall.
Alla har en ju så då kan ju inte jag va sämre.Alltid visar det sig väl vara bra till nått.

Nä nu har jag suttit här ett ex antal timmar och bara försökt förstå hur allting funkar så nu ger jag upp.
Jag tycker att jag varit nog duktig så det räcker och blir över för denna kväll så vi ser väl hur det blir med det här, jag kanske blir värsta superbloggaren som skriver flera gånger per dag. Nog för att det är nånting jag tvivlar väldigt starkt på då jag känner mig själv och vet att jag brukar få enorma infall av att göra saker och sköter det ihärdigt i cirka en vecka tills jag tröttnar och då är det endast ett minne blott.
Men men sweet dreams!

Måste bara få tillägga att nu är resan bokad!!
Fyra veckor på Kos, kan det bli bättre?!