Soon!!

Äntligen har man fått komma hem.
Eller hem och hem, vet inte riktigt om man kan kalla det så längre, ett tomt rum med endast möbler och lite kläder liggandes i stora resväskor på golvet, sen är det som inte så mycket mer.
Den här veckan känns det verkligen som att jag har bott på jobbet, har ryckt in och jobbat varje gång det har blivit lite stressigt för Ronja är så himla snäll och har inget annat liv..
Nej men seriöst, när man jobbar mer än en gång per dag, då är det nånting som är fel.
Känslan när man slutar och äntligen får fara hem kan ingenting klå men att sen bara några timmar senare behöva fara tillbaka, det är en riktig plåga kan jag ju säga.
Aja imorgon får jag äntligen vara ledig, ska njuta riktigt ordentligt för det va en vecka sen sist.
Min kära papi kommer hit och ska hämta det sista av mina ägodelar så sista natten kommer verkligen vara fylld av tomhet och även lite sorg men förhoppningsvis bjussar ju papsen på en god middag så man kan sova gott utan att magen kurrar vilket den gjort den senaste tiden då jag levt på nudlar och makaroner i ett tappert försök att äta upp maten som redan funnits i mitt ekande skafferi så man slipper slänga bort det när man nu flyttar ut till alkisarna på vasaplan..

Har förutom mitt bostadsbekymmer insett att det finns väldigt mycket att längta efter för tillfället.
Dels så kommer Carinqui hem om bara några dagar efter att fett ha dissat oss smdn:are i ett halvår, sen så kommer ju Svankis, som man ändå inte hunnit sakna så mycket eftersom hon nyss va här men ändå, varje dag ifrån dig, är en dag för mycket, PUSS på dig! våren är på väg, och med våren så följer ju även solsken och värme, och sist men inte minst så är det exakt tre veckor kvar tills jag sitter där på Kos strand och (förhoppningsvis) njuter av solen och värmen!! Puss på framtiden!

Är det bara jag som märker att jag gjort en helomvändning när det gäller min syn på livet och framtiden. Men jag tycker att den här inställningen är bra mycket bättre så Puss på livet!

Time to grow up

Har insett att det är väldigt jobbigt och psykiskt påfrestande att vara tvungen att växa upp och lära sig stå på sina egna ben och lösa sina egna problem. Varför njuter man inte mer av barndomens naiva syn på världen och alla problem som finns runtomkring oss. Det största bekymmer man hade som liten var väl om man skulle välja den rosa eller lila klänningen till Johannas födelsedags-kalas.
När man når en viss ålder så förväntar sig alla att man ska vara så himla mogen och ansvarsfull men när man i själva verket aldrig känt sig mindre och inte alls redo att möta alla problem som kommer att dyka upp längs vägen.
Jag vet inte alls vad ansvarstagande är, vad ekonomi, avtal och försökringar handlar om, jag vet inte vad beslutsfattande är, vad a-kassa, facket och planera dina inköp innebär, hur kan människor förvänta sig att jag ska lyckas med mitt liv och kunna ta hand om mig själv när jag inte alls har koll på dom mest grundläggande sakerna i vårt samhälle.
jag är inte redo, jag äär verkligen inte redo.. kan folk bara fatta att man är inte redo, inte mogen, inte riktigt som man borde.. bara för att man snart fyller 20 år.
Eller är det kanske bara jag?

Som nog väldigt väl framkommit av det jag lyckats knåpa ihop här ovanför så har jag panik, panik över framtiden, panik över nuet och panik över allt helt enkelt.
Jag har insett att ett helt år snart har gått sedan studenten och likaså sen jag skulle flytta, lämna umeå, lämna tryggheten och bara leva. Men vad har jag gjort? -Ingenting! Jag bor fortfarande kvar i Umeå, jag jobbar på ett jobb som knappt ger någon lön, jag är kvar, jag är fast, och jag kommer nog aldrig lyckas ta mig härifrån.
Det är så mycket jag vill, så mycket jag vill se, göra, uppleva.. men så himla lite som verkligen händer.
Tror nog att jag bara sitter här och hoppas att äventyren och upplevelserna ska komma till mig för jag är för feg för att själv söka upp dom.
Men det är dags för förändring, jag är less på att inte våga göra nånting, less på att höra allas berättelser om det dom varit med om och deras underbara ansiktsuttryck när dom tänker tillbaka på vad dom gjort. Jag vill också ha nånting att berätta, nånting att komma med, en upplevelse jag är ensam om och som folk kan avundas mig.
Det är dags!

Minnen

Asså jag är en alldeles för sentimental och känslosam människa.
Det är seriöst inte bra alltså.
Läser hela tiden igenom mitt förra inlägg och det bara väcker massa känslor inom mig som jag inte kan styra.
Det är så mycket jag saknar, så mycket jag önskar att man gjort annorlunda, saker man skulle göra allt för att få tillbaka och vänner man saknar så det gör ont och det är inte bara låtar som får en att minnas, en bild säger mer än tusen ord..

Det finns en anledning till varför man
så ofta säger: Det va bättre förr..

Tragiskt

Just precis nu, at this moment, right now, ja ni fattar, för tillfället känns det verkligen som att jag bor på mitt jobb. Man ska inte klaga, jag jobbar i vanliga fall inte så överdrivet mycket eftersom alla passen är så korta men nu på slutet så har jag jobbat konstant, jag har ryckt in varje gång nån varit borta/sjuk vilket händer allt för ofta och jag har både jobbat öppning och stängning på samma dag. Det är verkligen inte hälsosamt. Men idag har jag äntligen fått en ledig dag som jag spenderade åt att gå till strömpilen och tillbaka bara för att köpa mina älsklingsgodisar som inte finns på någon annan affär i hela umeå. Tragiskt, jag vet.

Jag har insett att Johanna faktiskt har rätt, jag äär pinsam, när jag gick där längst vattnet och lyssnade på äntligen helg med ..(vad dom nu heter).. så kom jag på mig själv flera gånger med att gå å skratta högt åt radion mitt bland alla människor som också njöt av vårsolen.
Seriöst, dom måste ju ha trott att jag hade ordentliga problem alltså.
Och det här är inte första gången kan jag ju tala om för dig. Förra året när jag gick till skolan varje dag så lyssnade jag på äntligen morgon med Adam och Gry och då brukade jag också gå runt och skratta, skaka på huvudet eller nicka åt det dom sa.. snacka om att ha obefintlig kroppskontroll.
Åter till dagens radioprogram, dom pratade om olika låtar som väcker speciella minnen och jag började fundera på det där. Det är ändå läskigt hur starkt man kan förknippa en låt till en speciell händelse som hände för flera år sedan. Det kan va ett minne som man inte alls kommer ihåg och som egentligen inte är nånting speciellt men när man hör en låt kan man helt plötsligt få vääärldens minnesbild, man kommer ihåg exakt vad man gjorde, vilka som va med, när det va, om det va en måndag eller torsdag och till och med vad man hade för kläder och frisyr.
Sen finns det ju även minnen som man kommer ihåg allt för väl men som man gör allt för att glömma så att man kan gå vidare. När den låten, just den där, som spelades i bakgrunden den där dagen för länge länge sedan kommer upp i radion får man återigen dom där känslorna som sakta men säkert får det att vrida sig i magen och det är nästan så att en liten tår försöker tränga sig fram i ögonvrån. Det är dom gångerna man önskar att man bara kunde glömma och att ingenting kunde påminna en om hur det en gång var men just den där låten kommer för alltid ha samma inverkan på ens känslor och det går inte, hur mycket man än vill, att undvika.
Tyvärr.

Deprimerande

Nog är det väl tragiskt!
Jag har insett nu hur mycket större och ljusare min lägenhet vart sen jag plockade ner gardinerna men jag har även insett hur offentligt blottad man är och hur väl man ser dom tragiska regndropparna som envisas med att falla från skyn. Inte kul inte.
Jag som in i det sista hoppades att jag skulle få slippa det tragiska svenska vårvädret och hinna fara till värmen på den grekiska stranden innan slasket tog över och får varenda människa, hur hög dom än är på livet att deppa ihop totalt. Men inte fick jag ha sån tur inte, nej inte ska jag få smita från detta inte.
Det är bara att ladda upp med plastpåsar i skorna i hopp om att tårna inte är lika spetsiga som förra året då dom nötte hål vid stortån. Eller så kan man ju underlätta för sig själv och gå å köpa gummistövlar men det är ju så tråkigt, då blir det ju ingen utmaning.
Erkänn, man går runt och svär och är förbannad för att man är alldeles dyngsur om fötterna, men inte en kotte tänker tanken att gå och köpa stövlar, istället hoppar man runt som fån och försöker undvika dom djupaste pölarna fastän man vet att när man väl är framme så kommer man kliva i en djuuup pöl precis framför dörren bara för att man är så lättad att man äntligen får komma in på säker mark så man tappar helt koncentrationen på vars man sätter fötterna.
Det är svensk intelligens det..

Taggar en helg med nattjobb! wohow!!

Klappat och klart!

Sitter nu än en gång i Granö och njuter av doften av skog.
Okej jag har en viss förmåga att överdriva det här med Granö och hur det verkligen är här lite. Speciellt för mina stadsskadade ex.klassisar. Enda sättet jag förklarar för folk vars jag kommer ifrån är kort och gott att jag kommer från skogen och för dom som hört mig prata mer om det kan jag tänka mig fått uppfattningen om att vi inte ens har internet här men så är ju inte fallet. Vi har internet, vi har inte utedass, vi har elektricitet och telefonledningarna når, tro det eller ej, ända hit.
Men ändå, vi har inte en enda fyrvägskorsning och det säger nog om denna underbara by och dess storlek.

Aja, sitter som sagt ännu en gång här i Granö, har varit här två gånger på mindre än två veckor och det är seriöst rekord. Har sammanlagt sedan jag flyttade i Augusti varit hem hit max åtta gånger så det här är verkligen imponerande av mig. Antar att man måste komma bort från saker och ting, vardagen, för att inse hur mycket man egentligen uppskattar det.
Och än en gång kom jag bort från ämnet. Jag vet jag är en svamlare men sån är jag och det är bara att älska mig för den jag är.
Anledningen, som jag försökt komma till ett antal gånger nu, till varför jag är i Granö är för att min käre far idag va i stan och hämtade hem alla mina saker från lägenheten så nu kommer jag leva i ett konstant eko i två veckors tid som jag ska njuta av till fullo tills jag sorgligt nog måste lämna min trygga tillvaro på Östra esplanaden 11 och ge mig ut på gatan på jakt efter sängplats om nätterna tillsammans med min bäste vän resväskan. Och med tanke på hur mycket saker som jag så omsorgsfullt skickade in i papsens bil så tog mitt samvete över, vilket inte händer ofta men dom gånger det gör det så ska man bara passa på å njuta, och jag följde med till Granö så att han inte själv skulle behöva släpa in allting i huset och försöka hitta plats åt dom ex antal gigantiska kartongerna.
Ibland borde verkligen mina föräldrar njuta mer över att ha en så otroligt underbar dotter. Jag tror inte dom själv är medvetna om hur oerhört lyckligt lottade dom är. Okej, nu tog jag kanske i men eftersom ingen annan är stolt över mig så måste jag ju själv vara det :P

Hände även en annan underbar sak idag, jag skrev kontrakt på lägenheten!! så nu är det klappat och klart, jag får äntligen diska i ett kök och inte ett minimalt handfat på toaletten. Kan du tänka dig något mer underbart än det?!

Fastklämd mellan flyttlådorna

Usch, jag har verkligen inte insett tidigare hur sjukt mycket prytlar man lyckats samla på sig genom åren.
Sitter nu i min, i vanliga fall, lilla lägenhet som nu förvandlats till obefintlig då det inte finns mer än en och en halv kvadratmeter golvyta att röra sig på. Det är kartonger, tallrikar och muggar inlindadade i tre veckors reklam, kläder och skor upp till taket alltså.
Skulle börja packa ihop det enkalste, kläderna, för det borde ju gå fort.
Jo just det! det tog ju ett bra tag kan jag ju säga. Dom tar ju seriöst aldrig slut. Jag har insett att jag nog är den som tveklöst har mest kläder men som använder minst. Det är så sjukt tråkigt men jag orkar verkligen aldrig klä upp mig. Tar bara på mig första bästa mjukisar som ligger framme och sen är jag redo att ta itu med dagens utmaningar. Vad jag än ska göra så är det mjukisar som gäller trots att jag ahr garderoben full med spännande outfits.
Skor är också en sak som jag älskar och det är väl helt okej att älska skor för vilken tjej gör inte det men jag är inte som andra tjejer, jag älskar inte bara skor utan jag är, precis som min käre mor, besatt av skor. Vet inte riktigt om jag ska tacka eller ogilla henne för detta.
Om ni nu skakar på huvudet och inte aaalls tror att det är så illa som jag försöker få det att låta som så kan jag ju tala om för er att i min lilla lägenhet på 18 kvadrat täcks ca fem av dom kvadraten av inte mindre än 34 par skor.. Förstår inte att jag inte fick huvudrollen till a shopaholics confessions.

Nog för att jag längtar som ett svin tills jag får flytta och min största passion här i livet är just att packa upp och ner inför flytt, sortera allt mellan himmel och jord och möblera om så kan jag ju inte låta bli att bli enormt sentimental när man går igenom alla gamla saker, alla bilder, brev och sånt som jag bara inte kunnat slänga trots att jag borde.

Bara att få komma till skolan och hitta en lapp på skåpet med dom få slarvigt nerskrivna orden:

Hej Ronja! Du är söt idag.

Får jag chans på dig?
[ ] ja [ ] nej [ ] kanske

P.s fin tofs!

Underbara 18-åringar! Hur ska man kunna slänga en så söt lapp?!

Sorry..

För er som undrar så nej, jag har inte övergivit bloggen.
Skulle dock inte vara förvånande då jag redan i första inlägget va helt inställd på att detta skulle gå raka vägen åt skogen men jag ser ljust på framtiden, jag ska inte överge mitt kall som superbloggare.

Kan bara skylla min hittills lama insats på att jag jobbar häcken av mig.

Jobbar konstan, varje dag, två pass på en dag, tretton timmar, ja ni förstår mitt försök att låta upptagen och samtidigt få lite sympati men sånt är livet när man har en hyra att betala.

Svävar just nu på moln då jag just fått veta att jag i sommar kommer få nyckeln till min drömlägenhet, jajjemen, Ronja är inte längre hemlös. Eller okej, nu ljög jag, är fortfarande hemlös i två veckor innan resan och sedan två veckor efter men första juni, då jäklar är jag ej en av de underbara alkisarna och uteliggarna på vasaplan längre. Grattis till mig!

Det underbaraste med det hela är att jag hittills levt i, visst jag ska inte klaga för den är billig och underbart centralt så förlåt Malin men, ett riktigt råtthål, tar fyra steg så har jag gått genom hela min nuvarande lägenhet och halvvägs tillbaka igen, duschar i källaren tillsammans med en underbar/vidrig åttabent krabat som tydligen flyttat in bakom en kvast i hörnet, diskar i handfatet på toan och hör till och med när grannen tänder lampan, kalla det lyhört om ni vill, jag kallar det sjukt. NU däremot får jag TVÅ rum, dusch I lägenheten, golvvärme på toan och ett riktigt kök med en riktig frys istället för mitt patetiska lilla frysfack där det som max ryms ett litet glasspaket och en halv bullpåse.. Välkomna till sofiehemsvägen 51 i sommar!

Måste bara få fråga, är jag världens sämste svensk? men just nu så flyger det smällare åt höger och vänster just utanför mitt hus och hela himlen är täckt av underbara raketer som exploderar i miljarder färger, men vad är det vi firar undrar jag då..?

Älskade vintertid

Nu börjar man känna att man är tillbaka i den gråa trista vardagen igen.

Efter att varit ledig i ca fyra veckor känner jag att jag är nåågot bortskämd när man redan efter en dag på jobbet bara vill gräva ner sig nånstans.
Men men det är bara att bita ihop, hyran betalas inte av sig själv.

På tal om det, börjar även känna lite smått panik över att bli hemlös om mindre än tre veckor. Jag är ju räddad lite mer än fyra veckor då jag spenderar mina dagar i sol och värme, (det är lugnt, du kan erkänna att du är avis, det skulle jag också va ;) ) men dom två veckorna fram till avresan vette tusan vad jag ska göra av, lär väl bli homies och dela bänk med uteliggarna på vasaplan.. väntar med spänning för att se hur det går.

Nu när jag äntligen har börjat kunna gå någorlunda normalt igen så har jag insett att jag är "gåmissbrukare", har varit ute och gått varje dag nu i veckan. är faktiskt otroligt skönt och man lyckas tänka enormt mycket.

Igår när jag tog en liten prommis på teg så insåg jag hur underbart det är med vinter, allting är så himla fint, ett tjockt mjukt snötäcke täcker varenda liten vrå, solen, som faktiskt lyckas titta fram ibland, får allting att glittra och vad kan slå det underbara ljudet av snön som knarrar under skosulan när man vandrar vägen fram.

Varför vill man alltid ha det man inte kan få? är en fråga som då poppar upp i min lilla skalle.
Varför kan man inte bara vara nöjd med det man har just nu och njuta till max. På sommaren så klagar man att det är för varmt och sätter direkt igång vattenspridaren för att svalka sig, om det skulle börja regna så är det bara svordomar och hela somamren är förstörd. Man börjar snabbt längta till vintern, till snön, till skoterturerna och hur mysigt allting känns när man står där i sin varma täckjacka och det ryker från munnen när man pratar. När man väl fått detta, jag tror knappt att snön hunnit landa på marken innan dom flesta drömmer sig bort till utlandsresor, går till solarier och lägger sig i en cancerbox och bara förbannar denna eviga kyla som aldrig tycks försvinna..

Jag är verkligen inte bättre själv, jag går varenda dag och räknar ner tills jag själv får sätta mig på planet och veta att det är över 20 grader när jag sedan kliver av några få timmar senare på Kos men jag undrar ändå vad det är som gör att man aldrig är nöjd. Har man rakt hår går man och permanentar sig, har man lockigt så äger man förmodligen en plattång som används i stort sett dagligen, har man brunt hår så blonderar man det och har man blont så färgar man det mörkt, är man lång vill man va kort och är man kort så köper man skyhöga klackar.

Njut av det du har, för det är förmodligen många som önskar att den hade det just du har.
Älska vintern för den är över fortare än du anar och även om du just nu är less på kyla och snö så kommer ju sommaren som vanligt varje år men man vet bara inte när, så njut av det du har just nu för det kan man inte få tillbaka.

Gud så filosofiskt! Ibland blir jag chockad över mig själv.

Back in the big city

Jaha då var man tillbaka i storstaden, ensam och hjälplös i en alldeles för tom lägenhet.

Saknar redan dom jobbiga katterna som bara gnäller hela dagarna och som jag för övrigt insett att jag är dödsallergisk mot. Förstår inte, vi har haft katter hela mitt liv typ men jag har aldrig känt av nånting. Nu när jag flyttat hemifrån och sen far hem för att hälsa på så börjar det klia i ögonen och näsan täpps igen på en gång. Sorgligt, sorgligt, jag kan inte leva utan djur ju.

Men men vad gör man, jag föredrar ju hellre att kunna andas.

Som sagt, tillbaka i storstaden. Just nu sitte jag och väntar på att klockan ska ticka vidare så att min käre vän Helena dyker upp snart. Vi ska gå å göra stan osäker, tagga vår/sommar-shopping. Måste ju förbereda mig för sommaren som i mitt fall börjar redan i april, så solskyddsgegga, ny biki och tunikor i massor är det som står på inköpslistan idag.

Riff Raff Ruff

En vecka av konstant uppassning och omhändertagande, av mig.
Hur ska jag nu kunna återgå till vardagen och börja stå på mina egna ben, eller åtminstone ett, igen? Jag har typ seriöst glömt bort hur man tar hand om sig själv. Lite skrämmande måste jag ju erkänna.
Även så stötte jag på ett problem idag när jag skulle börja packa ihop mitt liv för att återgå till storstadslivet.
När den fina lilla olyckan med min fot inträffade så var den ju stor som en fotboll så att försöka få på sig en sko va ju bara att glömma på en gång.
När jag då for till Granö så lämnade jag ju såklart den ena skon för den gjorde ju ändå ingen nytta men nu, nu när jag inte längre är så handikappad och faktiskt går på båda fötterna, hur ska jag då ta mig från busstation till mitt kära hem med bara en sko?!
Livet är inte lätt när man är liten.. å speciellt inte när man är rätt så klantig också.

Gårdagen var riktigt trevlig för övrigt. Jag var verkligen i stort behov av att vistas ute i solljus och bland människor efter att ha varit isolerad i en vecka så efter en viss övertalning från min föredetta (även älskad och saknade) kombo så följde jag med henne och Sarap till T-lund på Riff raff ruff.
Discomusik, rökmaskiner och blinkande lampor i all ära men ingenting kan ändå slå stämningen i en byagård med levande musik och styrdans.
Jag kommer från skogen, älskar det, står för det och är grymt stolt!

Minnen

Det är alltid lika roligt men på nått sätt ändå sorgligt att gå igenom alla gamla bilder och filmer man har på datorn. Man hittar alltid en massa pinsamheter som man inte kan göra annat än att le åt när man tänker tillbaka på hur mycket bättre allt va förr.
Jag har insett att jag är en sån människa som inte kan släppa taget om saker och ting och gå vidare. Jag vill aldrig att nånting ska förändras och jag kan inte se tillbaka på minnen och bara glädjas åt det som va utan jag vill alltid ha tillbaka det gamla eller att allting ska va som det alltid ha varit och om nånting, även om det är minsta lilla detalj, ändras så är det verkligen psykiskt påfrestande och jag är nära tårar varje gång.
Saknar verkligen sommaren, vännerna, skratten, hur enkelt och bekymmerslöst allting va då.

Vill tillbaka, eller önskar åtminstone att det fortfarande va likadant.

(smått onyktra och förvirrade tonåringar)

Jag vill aldrig växa upp!

Livet, precis som det ska va.

Klev nyss in genom dörren hemma, näsan är lite rödfrusen, örsnibbarna likaså, man känner sakta men säkert hur blodet börjar rinna tillbaka i fötterna och det börjar kittla sådär läskigt skönt, man är alldeles syrechockad och soffan känns skrämmande lockande.

Detta förklarar den underbara känslan av att ha tillbringat dagen på skotern, ett riktigt as som min kära kusin införskaffat. Det var längesedan jag kände mig så pigg och upprymd av att bara få sitta där, hålla i sig (hårt), och bara följa med i skoterns underbara guppande.
Insåg dock att skillnaden på nya och gamla skotrar är ganska stor. Jag som är van farfars gamla skrothög som för mig ändå puttrar framåt i ganska bra fart insåg nu att det är farten, pirret i magen som gör hela upplevelsen samtidigt som det är skrämmande hur lätt man kan kastas av, jag flyger ju seriöst runt som en vante i varje gupp och sväng på det där monstret.
Men underbart är det och trots skoterlukten, som för mig är den underbaraste doft på denna jord, men som andra hatar så känner man sig så himla lätt å fräsch när man kommer in och får ta av sig alla tunga kläder och skor.
Det är livet som det ska va de.

Varför just jag?!

Nämen titta, två gånger på samma dag. Jag sa ju att jag kanske skulle bli en superbloggare.
Nej så roligt ska vi inte ha det, det är nog bara en fas jag går igenom just nu och den är nog över fortare än det startade ska ni se.

Måste bara få beklaga mig lite, jag förstår inte varför just jag förtjänar detta.
Inte nog med att jag hoppar omkring på kryckor helt mobbat, jag har även fått nå skit i ansiktet och paranoid som jag är så är jag helt övertygad om att det är svinkoppor.
Jag ser verkligen ingen annan förklaring. Dagissjukan, ja men jag säger ju hela tiden att jag är som ett litet barn så varför skulle det inte kunna drabba mig.. Jippi!!

Utöver mina sorger och skador och skit som omger mig för tillfället så kan jag inte låta bli att njuta av mitt älskade hem. Så fort jag fick chansen så flydde jag mitt älskade Granö och flyttade till storstan, inte för att jag inte trivs här men för att det inte är ett ställe för ungdomar.
Att skaffa familj och uppfostra barn är verkligen nånting jag skulle kunna se mig själv göra här, men inte nu, inte när det finns så mycket annat man kan göra.
Jag har verkligen klagat på dom som stannar kvar här eller i vindeln, skaffar jobb, flickvän, hus och hund när dom är nitton. Dom är ju liksom fast, för alltid och det är det jag inte kan förstå.
Men när jag nu sitter här, ynklig som jag är, så kan jag inte låta bli att njuta av lugnet, av tystnaden, av känslan att vara trygg, att ha kommit.... hem.
Ingenting kan någonsin slå känslan av att komma från en liten by där alla känner alla, alla tar hand om varandra och man lever i en värld som inte är så ytlig. Man sätter sig inte bara på bussen och tittar åt ett annat håll utan att ens titta på den som sitter bredvid. Här går man fram till sin kompis mammas svärmor och hälsar på henne och frågar hur allting är och hur det går med benet för jag hörde ju att Marie på konsum nämt att du halkat utanför skolan te veckan.
Det är... det är... helt enkelt livet. Underbart, precis som det ska vara.

Det är här, vare sig jag vill eller inte, jag hör hemma.

Totalt hjälplös

Dag 2, än så länge så går ju det här med uppdatering rätt bra måste jag säga.
Dock inte så konstigt kanske då jag som sagt bara är inne på andra dagen av min bloggkarriär, men stolt är jag och det borde ni andra också vara.

Här sitter jag nu hemma hos Pappsen i Granö och har just insett att mitt liv är ganska tragiskt för tillfället. För er som inte redan visste det, vilket alla borde göra vid det här laget då jag är ganska duktig på att tala om det för alla för att få lite medlidande, så har jag praktiskt taget brutit (brutit/brytit, hur va det där nu Susanna?) foten. Okej den är inte av, den håller ihop men det låter så mycket bättre om jag säger att den är av för en stukning låter så töntigt i jämförelse med smärtan jag känner.
Så ja, här sitter jag med en lindad fot, större än en fotboll och med kryckorna i högsta hugg å kan inte göra ett piss. Det är så mycket man inte tänker på att man inte kan göra när man går å gör illa foten, man tror inte att det är hela världen eftersom man har kryckor som gör att man kan ta sig fram ändå. Men i morse när jag så fint hade gjort i ordning min frukost och skulle krypa ner framför en film och bara tycka synd om mig själv, stötte jag på ett enormt problem.. Hur faan bär man ett mjölkglas när man hoppar på kryckor?!
Jag kom i alla fall inte på nån smart lösning så hela min plan på frukostmys gick käpprätt åt skogen.

Det är sällan jag känt mig så här liten och hjälplös.

Även jag trillade dit..

Efter att i många år sagt orden som allt för ofta ploppar ur ens mun, "man ska aldrig göra si, man ska aldrig göra så, jag skulle inte ens ta på mig den där kjolen för tusen spänn", men som man så ofta får äta upp då man trotsar sig själv och gör det ändå, så har nu även jag, som aldrig skulle skaffa en blogg, såklart gjort det.
Vad det ska vara bra för har jag ännu inte listat ut men jag tänkte att va fan, det skadar väl inte i alla fall.
Alla har en ju så då kan ju inte jag va sämre.Alltid visar det sig väl vara bra till nått.

Nä nu har jag suttit här ett ex antal timmar och bara försökt förstå hur allting funkar så nu ger jag upp.
Jag tycker att jag varit nog duktig så det räcker och blir över för denna kväll så vi ser väl hur det blir med det här, jag kanske blir värsta superbloggaren som skriver flera gånger per dag. Nog för att det är nånting jag tvivlar väldigt starkt på då jag känner mig själv och vet att jag brukar få enorma infall av att göra saker och sköter det ihärdigt i cirka en vecka tills jag tröttnar och då är det endast ett minne blott.
Men men sweet dreams!

Måste bara få tillägga att nu är resan bokad!!
Fyra veckor på Kos, kan det bli bättre?!