Ge mig tid!

Ibland undrar jag vars dygnets timmar tar vägen. Okej igår gick jag och la mig halv sju så då förstår till och med jag att det är jag själv som kidnappade dom sista mysiga kvällstimmarna. Men jag förtjänade att ta igen den extra lilla sömnen som stulits från mig under de senaste veckorna.
Det är helt galet, När man inte är i skolan sitter man på universitetsbiblioteket och sliter håret av sig med grupparbete.
När man inte gör grupparbete så är man visserligen hemma men i full färd med att tejpa upp ögonlocken så dom inte faller ner stup i kvarten när man ska göra ett tappert försök att ta sig igenom den 361 sidor långa marknadsföringsboken (PÅ ENGELSKA!).
När man inte läser står man på idrottsmedicin och sliter sönder sina egna muskler genom att försöka (och notera, försöka) massera och mjuka upp muskelknuttars välsvarvade vadmuskler.
När man inte är på idrottsmedicin är man på studenthälsan och gör i princip samma sak som nyss nämnda bortsett från att töserna där är lite mindre muskliga och mer.. mindre.
När man inte är på studenthälsan så är man på jobbet och gör allt i sin makt för att försöka behålla behärskningen och inte kasta salt-karet i huvudet på en kund som för femtioelfte gången frågar vad det är på en kycklingmacka? (-KYCKLING!!!!!!).
Ja ni kanske förstår mina funderingar kring när man ska hinna sova, när man ska hinna äta och framförallt, när fasen ska man hinna duscha?! Här har ni en brud som inte riktigt förstår hur det ska gå till.

Dygnet har tjugofyratimmar, jo kyss me! det har max 10 och det är ungefär 36 timmar för lite...
(ja jag läste matte C och fattar precis hur matematik går till!)

Myspojken

Ibland är det fascinerande vad en liten krabat på fyra ben kan göra för hjärtat och själen. Jag vet att han inte är stor, han är inte ens liten, han är bara helt enkelt minimal men fyller upp ett tomrum bättre än någonting annat.
Vissa dagar känns det verkligen som att man har turen på sin sida och idag är en sån dag. Efter mitt lilla sammanbrott i morse, (och ja jag vet, jag ska inte ge upp, det är bara att ge järnet och komma tillbaka starkare och bättre än någonsin, men ibland måste man bara få va lite deppig och tycka synd om sig själv ett litet tag innan man satsar igen) så visste jag inte riktigt vars jag skulle ta vägen. Jag behövde plugga men kunde inte fokusera, jag ville vara arg men hade inte ork, och hade det varit en normal dag så hade jag fått panik över att jag va tvungen att bege mig någonstans eftersom att det värsta jag vet när jag är upprörd eller förbannad är att vara ensam och det är någonting jag verkligen inte klarar av. Så i värsta fall brukar jag hamna på subway av någon konstig anledning bara för att där vet jag att det alltid är folk och jag slipper va själv .
Men idag, just idag så hade min kära vän Sandra dumpat av sin hund hos mig så jag fick va barnvakt åt denna underbara lilla krabat och det va nog det bästa som kunde hänt! Han bara tittar på en med sina stora svarta ögon, lutar omkull huvudet lite och förstår inte alls varför det slår blixtrar ur öronen, ryker ur näsan, eller rinner vatten från ögonen men han förstår ändå att det bästa han kan göra i just den stunden är att klättra upp på axlarna och ge mig en stor blöt puss på kinden vilket han vet att jag avskyr, men just då så älska ja det. Puss på dig Casper!

Krossad

Det va precis det här som gjorde att jag inte sökt tidigare, varför jag bara skjutit upp det och låtit det nästan falla i glömska. För att slippa få förhoppningar och längta, längta, längta så hiiimla mycket och nästan börja tro att man kan klara det. Bara för att en vacker dag (och det typiska är att det verkligen är en vacker dag, solen lyser och det är plusgrader) vakna upp och få beskedet att det jag drömt om så länge bara fortsätter vara en dröm. Tillbaka där det började..
Det är en hemsk känsla! jag vet att det va stor risk att det skulle gå såhär och jag var verkligen inställd på att inte klara det men känslan när det verkligen händer, när det står svart på vitt att man inte är en av de utvalda, går inte alls att föreställa sig.
Jag ville det ju så gärna..

Hitta hem

Ena dagen vill man ingenting, andra dagen allt, ena sekunden ser man inget ljus alls och andra sekunden blir man bländad.
Efter många månader av velande och en känsla av hopplöshet gällande min utbildning så har jag äntligen försonats med tanken på att det här kanske faktiskt kan leda någonstans. Jag börjar mer och mer älska det och känslan jag hade när jag började, en känsla av att jag var stensäker på att jag hittat rätt, börjar sakta men säkert smyga sig tillbaka igen. Och det känns underbart!!
Alla vet vi väl redan vad det är jag verkligen vill men hur gärna jag än vill tro på mitt eget motto "vill man så kan man" så måste jag samtidigt förbereda mig på att det kanske inte alltid räcker. Så istället för att kasta bort livet på jakten efter någonting som kanske aldrig händer och vakna upp en dag och inse att man inte uppnått nånting alls och att man inte har någonting att falla tillbaka på så vill jag satsa på min reservplan. Som för övrigt växer sig större och större för varje dag och det känns bara så rätt! kanske lite för rätt? Men nej, PH är fortfarande och för alltid prio nummer ett men man måste va realistisk. Därför ser min närmaste framtid ut såhär:

• 6/11 - Fördjupningskurs i massage som leder till certifierad massör.
• mars 2011 - Utbildning/intensivkurs för manikyr, pedikyr, vaxning, ögonbryn- & fransfärgning samt ögonbrynsplockning.
• Sommaren 2011 - Make-up artistutbildning.
• Hösten 2012 - Hudterapeut utbildning på distans.

Storslagna planer som jag vet kommer ändras många gånger på vägen men man måste ju få drömma iaf, och detta är min dröm just idag om brevet som väntas i veckan kommer med tråkiga besked. Så håll tummarna för mig nu! (och det spelar ingen roll vad ni håller tummarna för, bara nånting lyckas ;P )

(nöjd nu sandra?)

fjortis?

Är jag en typisk tjej eller är jag?
Jag har alltid velat se mig själv som en som inte alls är värsta girlie girlig, en sån som kan stå på sig, har en egen vilja och framförallt en egen röst, och det sista kan jag utan tvekan säga att det har jag, en som, till min omgivnings förtvivlan, hörs - riktigt ordentligt dessutom!
Jag har alltid tyckt att jag kan saker, jag vet vad en scartkabel är jag vet hur man kan koppla tv:n genom videon när tv-dosan inte funkar, jag kan, jag kan, jag kan.. men nej, jag är lika hopplöst tjejig som alla andra. Jag säger inte att tjejer inte kan nånting, det kan dom absolut. Men dom är bara inte intresserad av att kunna vissa saker och då är det lättare att bara be dom där grabbarna som faktiskt äär intresserade av allt sånt där tråkigt tekniskt skit att fixat.
Men det som tippade mig över till girlie girliga sidan trots att mina få tekniska kunskaper hållit mig vinglandes på gränsen länge är min garderob.. Igår försökte jag mig på en totalrensing av alla dessa kläder jag samlat på mig under ex antal alldeles för fattiga år på grund av alldeles för många underbara klädaffärer. Men rensningen slutade bara med en lite finare ordning i lådor
och skåp.




När man bor i en liten etta som jag gör så har man verkligen inte så mycket plats över, man har helt enkelt inte så mycket plats över huvudtaget vilket gör att någon plats över inte finns över.. (om det nu går att få ut någon slags logik ur det där) Så att hitta plats åt 39 par skor, ca 112 linnen, ex antal tröjor, klänningar, kjolar, skjortor, byxor, shorts m.m är med andra ord inte det lättaste. Därför fick jag igår ett ryck då jag tänkte att jag skulle försöka göra mig av med lite skräp som ändå bara ligger där och tar upp onödig plats som hellre kan utnyttjas av nyare, finare saker, men tror ni jag kunde det eller?
Jag kastade ut allting från alla lådor och skåp jag kunde hitta och sen bara stod jag där, tittade, fascinerades över hur duktig jag måste va på att vika saker när allt det där får plats i ynka sex lådor och på tolv galgar. Men det va sen som det spännande började, när saker skulle kastas.
Jag hoppar över processen och kastar in resultatet på en gång; 7 plagg... SJU plagg!! var det enda jag kände att jag kunde leva utan. Skandal!!
Så hej, jag vet att ni redan vet det för för er är jag redan en så stor girlie girl man kan bli men nu erkänner jag det själv också! jag är ynklig ;P

Så kan det gå

Det är så himla sant det man brukar säga, "man vet aldrig vad man har förrän man förlorar det". Okej nu är det inte riktigt lika dramatiskt som det låter för jag har ju faktiskt inte förlorat nått, bara fått sakna det lite men det är minst lika givande.
Min lägenhet, om man nu kan kalla det för lägenhet, lika stor som en skrubb, ingen dusch, och diska, det måste man göra i handfatet på toan - hur fräscht tror ni det känns? inte speciellt. Men i alla fall, denna lilla skrubb som jag i vanliga fall har så lätt för att snacka skit om och bara klanka ner på, denna lilla håla fick mig förra veckan nästan tårögd. Så här gick det till;
Större delen av den här sommaren har jag spenderat i en resväska, fem dagar på öland, en dag hemma, fyra dagar på öland, fyra dagar i stockholm, åtta dagar i haverdal, två dagar hemma, tre dagar i Granö, en dag hemma, tre dagar i Övik.. ja jag tror ni förstår mönstret..
Men det var på fredagmorgonen när jag kommit med tåget från halmstad, krypit ner i sängen, MIN säng, min alldeles egna, ingen annans, som jag bara insåg att jag aldrig varit så glad över att få komma hem, och att just denna lilla skrubb var min, bara min. Jag kunde helt plötsligt se på den med helt andra ögon. Istället för att bara vara pinsamt liten och äcklig så var den helt underbart mysig ju!
Usch vad jag yrar, men jag var glad, och jag trivs igen, folk får skratta om dom vill, jag är van vid det här laget men för mig är det mysigt att komma hem till min lilla lägenhet som inte rymmer en massa tomrum eller onödigt småtjafs som för övrigt är någonting jag verkligen inte tål, vissa klarar inte av när det står disk på diskbänken, jag klarar inte av prylar utan funktion, prydnadssaker och små porslinsfigurer är bland det värsta jag vet. Sen så finns det väl inget värre än att komma hem och höra att det ekar, vad påminner en mer om att man är ensam än det..? Nej, hur mycket man än försöker så kommer man inte lyckas få det att börja eka här bara att man kliver in genom dörren innebär att lägenheten är tillräckligt uppfylld för att ekot inte ska kunna studsa på väggarna. Och ett annat plus är att det inte någonstans, vars man än letar, kan lyckas hitta en plats för monster eller mördare att gömma sig, så jag behöver inte ens vara rädd här.
Puss på dig min lilla lägenhet! <3

Återuppstånden från de döda

Jaha, ska man försöka ta tag i det här ääännu en gång då?
Det här med att ursäkta sig för att man är så dålig på att uppdatera sitt liv och sina tankar känns rätt uttjatat måste jag ju säga men trots det så kommer det här nu ännu ett: Förlåt, förlåt, förlåt för att jag aldrig skriver någonting och jag ska ännu en gång säga att jag ska försöka bli bättre men jag förstår om det inte är någon som tror på dessa ord för ärligt talat så är det knappt att jag tror på dom själv.
Men jag väntar, mer än någon annan, med spänning på att få se om jag lyckas.
Wish me luck!

Så här pigg känner jag mig inför både min framtida blogglarriär och denna dag efter en dag som igår ;P

Okej, här ligger man en lördagmorgon, solen skiner och jag har miljarder saker att göra men ingenting blir gjort och jag plågas av bara tanken på att lämna min underbart mysiga säng just nu. Men när man går merparten av året och gnäller på att det är kallt och att det aldrig blir riktig sommar och att den svenska sommaren är ett enda stort skämt så kan man ju inte bara ignorera dessa dagar då det faktiskt ääär sommar. Men det är just dom dagarna som man faktiskt önskar att det kunde regna lite, bara liite, så att man med gott samvete kunde krypa ner bland alla kuddarna och bara slötitta på nån dålig film som man sett minst femtioelva gånger tidigare men man blir fortfarande lika fascinerad över hur otrooligt dåliga skådisarna är.. ooja, svenska folket här är vi, aldrig nöjda, men vi är charmiga på vårt eget lilla vis.
Puss på oss!

Payback's a Bitch!

..and I've taught her everything I can.


Jaha vad ska man nu ta sig till? hade lektion från nio till tolv idag och fick därefter helg. Ansträngande skolvecka..
Tror nog inte min lägenhet varit så kliniskt ren som den kommer att vara på söndag då det enda jag kan sysselsätta mig med under veckan typ är att städa. Har ju så lägligt gått och dragit på mig världens mördarhosta så inte ens träna kan man göra.. Jippi..!!

26 feb

Asså jag förstår inte hur man kan otrivas så otroligt mycket någonstans som jag verkligen gör på det här stället. Har alltid trott att det egentligen inte spelar så stor roll var man är, bara man tycker om det man gör. Men det stämmer verkligen inte. Jag älskar min skola och det vi gör där men så fort dagen är slut och det är dags att gå hem får jag näst intill panik när jag sätter nyckeln i dörren, jag vill verkligen inte vara här. Jag avundas alla som kan fara "hem", hem till ume. Jag vill också dit men har ingenting där att komma hem till..
Kan dom här två åren bara ta slut snart?!

Även så undrar jag hur otroligt mycket skrot som får plats i en liten etta på 24 kvadrat. Seriöst, jag plockar, jag sorterar, jag slänger, jag organiserar men sakerna tar banne mig aldrig slut. Förstår inte hur man lyckas.
Tacka vet jag IKEAS lådor under sängen. Städkunskaperna man hade som barn då man bara sopade in allting under sängen sitter fortfarande kvar men i en liiite mer accepterad form :P

24 feb

Slut på träning och gnället som kommer av att ständigt gå runt med träningsvärk. Men nu då? när träningen inte längre är schemalagd skola., vars ska man då hitta motivationen att gå till gymmet frivilligt? Egentligen så var det ju ganska lyxigt att det var skoltid för det spelade ju då ingen roll om man ville eller inte, det var ju som bara att bita ihop och gå dit men nu är det upp till en själv och då lyser verkligen självdisciplinen med sin frånvaro..
Trots detta så lyckades jag på något obegripligt sätt släpa mig iväg mot löpbandet och dom alldeles för tunga vikterna och faktiskt stå ut en hel timme. Känner redan träningsvärken smyga sig på.

Men men, ingen träning på skoltid alltså. Från att ha brutits ner fysiskt femton timmar i veckan är det nu dags att brytas ner psykiskt när vi nu påbörjat vår psykologikurs. Oja, det mest intressanta ämnet hittills men det där med att sitta stilla i en skolbänk fem timmar i sträck är ingenting jag saknat. Snacka om kontraster.
Med lugnare tempo och mindre slit medföljer möjligheter till lyx och jag har verkligen passat på att unna mig en riktig tjejgrejj men I love it!

Melodifestivalen

Ett årligt återkommande tragiskt inslag i svensk underhållning..
Vad är det som har hänt med det som förr var årets höjdpunkt? Är det jag som blivit gammal? är det som med julafton - när man som liten inte kunde föreställa sig ens i sin vildaste fantasi hur det gått till när de vuxna kommit att tycka att det bara är en extremt jobbig helg som man helst vill få överstökad så fort som möjligt så man sedan kan återgå till det normala. Man förstod inte alls vad dom hade blivit utsatt för för hemskt monster som skrämt dom så till den djupaste grad att dom inte längre njöt av det vi barn såg som himmelriket på jorden.. Men så är det väl ändå inte med melodifestivalen? jag har för mig att när man som mindre satt där och njöt av alla fina melodier så var det mors och fars som hängde som djur över varsin telefon för att rösta som galningar på just deras favoriter, och så en extra ring för dottern också bara för att det skulle kännas liiite bättre att få ringa eeen liten gång till..
Om jag nu inte har helt fel så är det alltså inte bara jag som vuxit ifrån fenomenet melodifestivalen utan det måste helt enkelt ha gått och blivit en enda stor katastrof på senare år. Det ena bidraget mer bedrövligare än det andra. Och, jag vet, jag är väldigt duktig på att säga att man inte ska klanka ner på andra om man inte kan göra det bättre själv men seriöst. Okej jag kan inte sjunga eller skriva låtar, men just därför gör jag ju inte det heller. Daah!!

För övrigt så måste jag ju säga att, ja Theres, Choklad har varit min bästa vän den här veckan. Pålitligare sällskap och tröst får man ju leta efter ;)

Förvirrande

Det är skumt hur ensamhet kan uppfattas olika på olika ställen.
En tom lägenhet i Stockholm var under denna helg bland det underbaraste jag varit med om. Det var lugnande, det var mysigt, tiden bara flög förbi.
Men en tom lägenhet i Övik känns som ett straff värre än fängelse. Så fort jag öppnade dörren och klev in var det bara som att komma in i.. en tom lägenhet helt enkelt. Inte alls lugnande eller mysigt.
Skumt skumt, men det är bara att kliva in i vardagen igen och gilla läget i DÖvik.

Huvudstaden

Tänk vad lite ensamhet gör gott för själen.
I dom situationer som stödet från ens vänner borde vara det viktigaste och det enda som kan få en att hålla ihop och fungera relativt normalt så har jag insett att, ja visst, helt klart är det dom som får en att se ljust på framtiden och släppa det dåliga men det räcker med att veta att dom finns där.
Ett kramkalas kväver en, det får en bara att börja gråta bara för att det är det som förväntas av en, man snyftar och alla klappar ens hår, man gör ett tappert försök att le och säger att "äsch jag mår bra" -ooja, årets lögn!
Sen skjuter man bort alla känslor och försöker tänka på annat. Men vad händer när man sen kommer hem då? man reflekterar över kvällen och kommer fram till att man faktiskt hade en trevlig kväll och ser att det kanske finns hopp om att överleva trots allt. SEN när man hängt av sig jackan och leendet på läpparna sakta men säkert rinner ut i ett rakt streck, det är DÅ som alla känslor väller över en och man bryter ihop. Med eller utan vänner som stöttar så är det endast själv som du på riktigt släpper taget och det är när du kan göra det som du kan gå vidare.
Så nej, ett kramkalas kan vara givande på ett enda sätt och det är att man då ser att det finns dem som bryr sig och det är ju det som är det viktigaste, att veta att man inte är ensam. Men med alla underbara vänner som man redan vet finns där i vått och torrt så är det pinsamt tragiska kalaset bara onödigt och det skjuter endast upp det oundvikliga, sammanbrottet.
Det jag vill komma fram till är att ensamhet är bra, om man vet att det är ett frivilligt val. Om man vet att vännerna finns där när du behöver dem så är det den största trösten som jag kan finna i alla fall. Men att granska sina tankar och komma fram till något, det gör jag bäst själv.
Alla är vi olika men så fungerar jag.
Ensam är stark, men det går inte att undvika att tillsammans är vi starkare.

Min flykt till stockholm var nog det klokaste beslut jag kunnat ta.
Långa promenader, ingen stress, inga minnen, oändligt med tid, tid för mig själv, tid att tänka. Tror inte jag kommit fram till något nytt men det är underbart att bara kunna va.

Tankar förstör ens liv

Ibland vet man inte var man ska börja, vad man ska säga eller hur man ska säga´t.
Man vill ha fram något men man vet inte vad, eller så vet man vad man vill men får inte riktigt ut det.
Det är många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Men det mest idiotiska är att jag ju faktiskt vet att ju mer man grubblar desto längre ifrån ett svar kommer man, men lik förbannat fortsätter man gnugga skägget med pannan i djupa veck.
Det är ungefär som när man glömmer bort ett ord eller ett namn på någon och förtvivlat vill komma på vad den där dumma hunden hette. Man går sakta igenom alfabetet bara för att se om man fastnar på någon bokstav som klingar fint men icket sa nicke. När man sen lägger sig i sängen för att sova fyra timmar senare efter att ha fått hela dagen förstörd bara för att man inte kan släppa det, så dyker ju självklart det där dumma namnet upp som om det vore det självklaraste i världen..

Nej varför lär man sig inte bara att sluta upp med alla dumma tankar. Det är ju inte direkt som att man tänker helt opartiskt heller när man vill komma fram till ett beslut. Oftast har man nog redan bestämt sig för vad man vill komma fram till och vinklar därför sina tankar därefter. Men kommer man fram till något vettigt då? -nej det är ju det man inte gör!

Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag känner, jag vet inte hur jag ska kunna glömma och gå vidare men jag vet samtidigt inte om jag skulle kunna gå tillbaka och fortsätta, jag vet absolut ingenting helt enkelt och det gör mig helt förstörd!

Nej nu ska jag sluta tänka, bara leva.
Borde ju inte va så svårt.. eller?