Nytt postnummer

Jag vet att jag gör det rätta, jag vet att jag har tjatat om det här i många år utan att verkligen ta tag i saken, jag vet att jag inte har någonting att förlora på det och jag lever efter min kloka moders motto: "man ångrar aldrig det man gjort, bara det man inte gjort".
Och jag håller med, det gör jag verkligen, men tänk om jag väljer helt fel, tänk om jag kanske skjutit upp det av en anledning - att jag inte är redo, att jag inte egentligen vill utan att det bara är någonting som förväntas av mig. Och tänk om jag faktiskt förlorar någonting på det, det viktigaste i mitt liv, det som faktiskt är mitt liv - mina vänner.
Sen vet jag även att alla säger att de riktiga vännerna kommer alltid att finnas kvar, och ja jag vet det. Men sen finns det ändå dom, dom som man faktiskt redan vet kommer att försvinna men som man ändå gärna skulle vilja ha kvar så länge som möjligt och som faktiskt stannar kvar bara man finns där. Det är som blommor som ständigt behöver underhåll för att överleva, regelbundet behov av näring, precis som vänskapen, men det är ingen som säger att dessa blommor är mindre värda bara för att de inte klarar sig på vetskapen om att det nån dag framöver kommer att regna - kanske inte idag, kanske inte imorgon, men nån dag. Dessa blommor behöver näring idag, utan den vissnar de sakta bort. Men i mina ögon är dom lika fina och väldoftande som de kravlösa.

Jag vet att jag gör rätt, jag vet att det kommer att gå bra - jag måste bara få tänka 'tänk om'

Plugghäst

När jag var liten (och ja jag vet, jag är fortfarande liten men nu talar jag om ålder. det känns liksom lite för "hej-jag-tror-att-jag-är-vuxen-och-mogen" att säga "när jag va ung" så jag står fast vid mitt "när jag var liten") så pluggade jag aldrig - inte för att jag inte ville utan för att jag faktiskt inte behövde. Jag lärde mig läsa av mig själv när jag var sex år, jag hade treans mattebok när jag gick i ettan och jag hoppade helt över läseböckerna där det var så stor och enkel text att det rymdes tre ord på varje sida (drottningen av överdrift, jag vet, men bara så ni verkligen fattar) och fick istället läsa den svåraste boken direkt.

Jag kommer tydligt ihåg en dag när jag hade ett sånt där plågsamt utvecklingssamtal där man varje gång var så säker på att man skulle bli brutalt styckad och mördad på plats att man gjorde allt för att försöka fejka TBC eller nån annan smittsam sjukdom för att slippa gå. Men styckmordet kom aldrig och det bara flödade av komplimanger och beröm från min lärare..
snopen vart jag när jag insåg att det dock inte var riktat mot mig utan mot min käre far. 'Han hade ju varit så duktig och lärt sin dotter så mycket' och 'han måste ju sitta hemma varenda kväll och hjälpa henne med läxorna', 'vilken engagerad far, sånna borde det finnas fler av' m.m. det roliga var dock att min far var minst lika snopen som jag. Han hade nog också varit inställd på att det skulle ske ett styckmord på hans enda, älskade dotter.
Han berättade då för min lärare att han aldrig någonsin hade sett mig sitta ner och plugga, han såg bara böckerna liggandes på byrån i hallen och de rättade proven med alla rätt på liggandes bredvid i en minst lika stor hög så hur det än gick till så kunde han ju som inte vara annat än nöjd. Hur jag lyckades få alla dessa "alla-rätt-resultat" kan inte ens jag förstå men det bara vart så, jag tog med mig böckerna hem, la dom på byrån, lekte med kompisar, åt, sov och for till skolan igen. Och det var på den 22 minuter långa bussresan till skolan, det var då jag kollade igenom papperna/böckerna, sen fick det bara gå som går och det gick ju som det gick - bra.

Det här har hållit i sig genom alla mina skolår och jag ser fortfarande tendensen till att jag har smått fotografiskt minne men det är inte så bra som det verkar. Jag är helt enkelt en sån som lär mig jättesnabbt, allting bara fastnar utan ansträngning (och detta är verkligen inte att skryta, vänta och se) men sen tar det liksom stopp.. och helt plötsligt så bara poff(!) är det borta, tomt, blankt, ingenting, helt väck.. det jag lär mig sitter fastpräntat lättillgängligt i min hjärna och jag får verka supersmart i cirka sådär två veckor kanske, sen är det bara borta - som att jag aldrig någonsin hört talas om ämnet i fråga. Mina kompisar har ofta avundats mig eftersom att jag inte behöver lägga ner lika mycket tid på plugget men det dom inte förstår är att jag är ju dummare än rälsbussen.. Så ni som tycker att jag har det slappt kan ju tänka på att även om det tar längre tid för er att få in saker och ting så tar det förhoppningsvis längre tid innan det försvinner också.

Intelligensen ryms i håret.

Med detta sagt så inser jag nu att just idag, var den sista dagen jag pluggade för nu är det bara examensdagen kvar som väntar och detta innebär ju att jag kanske borde övergå till att bli blondin igen så att utsidan stämmer överens med insidan eftersom jag nu i fortsättningen inte kommer få in nån ny kunskap som jag kan skryta med ;P

Glädjerus

Jag är på väg hem, det är långt kvar, jag är trött, jag fryser som en naken gris, det är dimma och mina fötter är blöta. Plötsligt inser jag att jag är mitt på kyrkbron och jag bara börjar le - Jag är på väg hem.
Kylan och blåsten på den där förbannade bron som annars brukar driva mig till vansinne spelar plötsligt ingen roll längre. Det är så fint, det är så bra, det är så rätt - Äntligen tillbaka på mitt saknade Teg!
Jag vet, jag tror att jag typ är hög på livet.. men det va längesen det kändes så här, jag njuter fullt ut över att jag veeet att det är så mycket som måste fixas, göras, ordnas, men jag orkar ändå inte stressa upp mig över det. Jag kan äntligen bara rycka på axlarna åt det och hoppas att det löser sig i alla fall.
Jag vet att man inte får va så naiv men att stressa upp sig över minsta småsak i så stor utsträckning att det resulterar i att man inte har något hår kvar på huvudet längre eller blöder näsblod varje morgon, då är det någonting som verkligen signalerar att man inte har råd att tro att man är odödlig eller att sömn endast är någonting som lata personer sysselsätter sig med..
Nej, ibland måste man unna sig att bara andas ut - Ut med det gamla, gamla vanor och invanda mönster, bryta den onda cirkeln och bara andas in igen - nytt och fräscht, med ny ork och nyfunnen energi.

Glädje för vad?

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men ibland är man bara lycklig.
Inte sprudlande bubblande lycklig utan lite mer sorgset lycklig.
Inte sorgset så att man känner sig nere och ledsen utan bara sorgset lycklig.
Jag förstår att mina försök till att på ett så tydligt sätt som möjligt förklara något som är helt uppenbart för mig kan låta som riktig grekiska för min omgivning men det jag kort och gott vill säga är att - ärligt talat så tycker jag att det är en ganska underbar känsla jag känner just nu.
Jag vet inte om det beror på att det är vår och solen skiner med full kraft och om man tittar riiiktigt noga så kan man nästan se snöhögarna krympa mitt framför ögonen på en. Eller kanske för att jag äntligen fått flytta till en lägenhet med fönster, stoora fönster som släpper in ljus, mycket ljus, och som ger en utsikt över träd och om man tittar riktigt noga så kan man även skymta älven genom trädtopparna istället för en tråkig grå betongvägg till ett garage.
Vars det sorgsna kommer ifrån kan jag inte heller sätta fingret på riktigt men kanske kan det vara att jag vet att allt underbart någon gång tar slut. En vacker dag kommer det vackra vara borta och vi går mot mörkare tider och snön invaderar oss än en gång. Eller kanske att jag nån gång kommer måsta lämna denna underbara stad och lägenhet igen och att denna "nån gång" kan komma alldeles för snart. Eller så är det bara att jag är för lycklig och känner skuldkänslor över att det egentligen inte är så befogat som jag tror och därför blir det lite sorgset också.
-Nej jag vet faktiskt inte! Men jag njuter i alla fall.

Don't worry, be happy!

Vredesutbrott

Folk säger hela tiden att "våld löser ingenting" men jag har på senare tid märkt att nånting som däremot funkar riktigt utomordentligt är ilska. Är man tillräckligt arg så kan man baske mig lösa det mesta!
Människor som verkligen känner mig vet nog efter egna erfarenheter att jag inte fungerar så bra under stress. Eller jo det är egentligen då jag fungerar som bäst för det är endast då jag får saker gjorda men, och sanna mina ord, man vill inte vara den som kommer i min väg när jag är stressad för risken är vääldigt stor att man får sig en snyting om man bara skulle råka andas lite för högt i min närvaro just då.

I vanliga fall är jag en sån person som ofta tänker, "aja det löser sig", eller "det är deras problem, DOM får lösa det" och sen går jag bara runt och är förbannad och gnäller utan att ta tag i problemet och hoppas att dom ska se blixtrarna som kommer ut från mina öron och inse själva att "oj, så här kanske vi inte kan göra". Men idag har jag släppt alla förhoppningar om att nån söt liten slags ande ska föra vidare mina ilskna tankar till dom som förstör min dag och få problemen lösta.

Jag har istället för det första ringt till bredbandsbolaget som så snällt fick för sig att skicka en fin liten faktura på 1300 kronor för att dom anser att jag borde skicka tillbaka reservmodemet som jag fick under tiden dom strulade med mitt riktiga. PROBLEMET ÄR BARA ATT JAG ALDRIG FICK DET DÄR FÖRBASKADE MODEMET! jag fick inget jäkla modem överhuvudtaget, TRE månader och SJU arga samtal senare damp det äntligen ner ETT modem i brevlådan, ett INTE två!! och till råga på allt så var jag ändå tvungen att betala för de tre månaderna jag inte fick användning för modemet.. Så nu fick jag damp när dom försöker kräva mig på ännu mer pengar så jag ringer dit, heeelt utan röst för jag är hes utav bara sjutton, skäller ut en stackars simon som får ta all skit för all tidigare strul också och framför klart och tydligt att jag inte tänker betala ett öre för ett modem som jag inte sett röken av. Punkt slut!

Vredesutbrott nummer två kom när dom förbaskade byggsnubbarna som planerat att byta fasaden på mitt tragiskt fula hus ända sen OKTOOOBER får för sig att "nämen vi skiter i det här för tillfället och skjuter på det en månad". Problemet är bara att enligt min matte så, om man planerar att börja sista oktober, bygget tros ta ca fyra veckor, man skjuter på det en månad, så borde man väl ändå vara klar innan januari eller är jag helt ute och cyklar då?! ja uppenbarligen! för dom tyckte i alla fall att det var heelt okej att förlänga den månaden ända tills igår, IGÅR!! kunde dom inte ha haft sin lilla kafferast bara typ treee dagar till! det är nämligen så att dom ställt upp en jämarns byggställning alldeles utanför porten, UTANFÖR PORTEN!! huuuur har dom tänkt sig att jag ska kunna ta mig ut med mina möbler då när jag knappt tar mig ut själv, man måste för tusiken gå sidledes längs med husväggen för att ta sig förbi den!!
Men nu på morgonen så lyckades jag samla ihop och kontrollera min vrede tillräckligt mycket för att gå ut och försöka ta ett väldigt moget och samlat samtal med en av dessa gulklädda pajaser. och sii på tusan! det gick, ställningen är redan flyttad, JIPPI!!

såja nu är det slut på ilskan, nu strålar solen i kropp och själv även fast den lyser med sin frånvaro utanför fönstret. Klart slut!