Utseendefixerad

Att man kan vara så ytlig är ju nästan pinsamt..

Vissa människor lever för mat, vissa människor lever för att hjälpa andra, vissa gråter över svälten som pågår i världen, vissa gråter över översvämningar som raserar hela städer men Ronja, hon gråter över sitt hår.. inte över det hår som sitter på huvudet som man faktiskt ibland kan förstå varför vissa gråter över när dom varit hos frissan och tänkt att "nu, nu ska jag va modig, jag säger att hon för göra vad hon vill för nu ska jag lita på henne" och i samma stund man sagt orden ångrar man sig bittert när man inser att man kommer att gå därifrån med en nackad höna på huvudet.

Men nej, så är det inte i mitt fall, jag älskar min frisör och jag litar på henne till hundra procent och veet att hon inte skulle ge mig en nackad höna utan jag skulle få den mest välstylade och snyggaste hönan någonsin men det jag gråter över är som sagt inte frisyren jag fått för den är helt okej, meer än okej, utan det hår som jag ser ligger på golvet.. som för övrigt ser ut som resterna från en nackad höna..

-men det växer ju uut igen, tänker du då

och ja, jag veet! men när det äntligen gjort det så är det lika nött igen så hon måste klippa lika mycket då också och jag kommer aaldrig få det så långt så jag äntligen känner mig nöjd.

Som sagt, att man kan vara så fixerad vid nånting är ju tragiskt, men sån är jag. Min personlighet sitter i håret, låång (eller inte), skinande (kanske inte det heller), och helt underbart kontrollerat, inte ett enda fel så lång ögat kan nå (skulle inte tro det heller), okej sanningen då, risigt, vilt, galet och ett enda stort kaos -mycket bättre! But I love it!

Resultatet av förra årets nackade höna.
Jag lever för mitt hår.

Btw, tagga Ladies night imorgon! Då är det dags för grabbsen att visa att dom är män och bjussa på lite gentlemanna-moves!