Man eller mes?

Igår gjorde jag någonting som skrämmande nog var intressant men som i vanliga fall är något som jag förtvivlat försöker undvika och som inte alls tycks fånga mitt intresse när jag frenetiskt bläddrar mellan alla kanaler i ett desperat försök att undvika reklamen - Jag såg på fotboll!
Och visst jag erkänner, det var faktiskt riktigt roligt. Jag insåg dock mot slutet varför jag så bestämt undviker allting som har med sport att göra. Det är helt enkelt för att mina nerver inte pallar. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mig själv när det endast är dom två sista minuterna kvar och sverige ligger fortfarande under. Jag förstår verkligen inte varför man frivilligt utsätter sig för den tortyren. Så därför undviker jag lagsporter, punkt.
Men, det jag skulle komma till var ju att jag insåg ännu en sak. Jag ska tydligt påpeka att jag verkligen inte vet någonting alls om fotboll och dess regler så rätta mig gärna om jag har fel. Men jag har ändå lyckats märka att frisparkar oftast kommer efter att motsatt lag gjort någonting "dumt", som att till exempel köra upp en armbåge i nyllet på en motspelare eller att kanske bara rååka halka och köra in en klockren spark så smalbenet på någon stackare som bara rååkar stå i vägen.
Men jag undrar då, visar alla dessa frisparkar vilket lag som spelar fulast eller vilket lag som gnäller mest?! det skulle jag bra gärna vilja veta. För enligt mig så är det oftare man ser att dom helt utan någon som helst anledning bara sätter sig pladask på marken i precis rätt sekund så att det bara ska se ut som att dom råkade ut för värsta knock-out, än att det verkligen är det som sker. Är dom verkligen så dåliga och rädda för att förlora att dom bara kan vinna genom att gnälla och få särbehandling? varför kan dom inte bara hålla sig på benen och vinna rak i ryggen med hedern i behåll. Mesar!
Och fotboll som ska vara en så tuff sport.. eller inte.

Tuff dag på jobbet!

Ibland tycker jag att det är riktigt svårt att veta vad man egentligen vill göra. Speciellt en lördagkväll som denna. Jag skulle göra vad som helst för att bara få umgås med mina älskade girlies, som jag för övrigt saknar enormt mycket, precis som vi gjorde förr i tiden. Men samtidigt så känner jag mig som en riktigt gammal hagga som bara vill sitta hemma och stirra in i en vägg. Önskan och längtan finns där men orken är bländande frånvarande..

Jag vet inte om det bara är jag, kanske beror det på att jag har flyttat och att det faktiskt inte va så oväntat men jag känner bara att det är läskigt hur ensam man kan känna sig trots att man har så himla mycket folk runt omkring sig som man ändå vet alltid kommer att finnas där. Jag vet inte.

Oväntat, svammel som vanligt men det är bara ett tecken på att jag är tillbaka, i bättre svammelform än någonsin.

Men till någonting någorlunda vettigt då. Jag längtar så oooerhört till snön. Den underbart vackra, glimmande snön. Jag går runt och fryser dygnet runt nu för tiden och längtar ändå till den riktiga vintern när det blir ännu kallare, är inte det lite skumt så säg. Kanske beror det på att den vita snön har en värmande effekt. Det blir ljusare och tillvaron känns inte längre lika grå och trist, man kan med gott samvete svepa in sig i en enorm halsduk och med mössan neddragen över öronen och toppen på moset är den underbara röken som kommer när man pratar i vintervädret. Love it!!

Tiden tickar

Ibland går tiden så skrämmande fort. Nyss var det högsommar och jag visste inte alls vad jag ville göra med mitt liv. Jag har länge känt smått panik av att bara gå runt och fördriva tiden med allt annat än vettiga saker och inte känt mig ett endaste litet kliv närmare en tanke om vad jag ville göra, vad jag ville utbilda mig till eller vars jag ville flytta. Det enda jag visste var att jag ville göra någonting annat, någonting nytt, jag ville bort men jag ville samtidigt att allting skulle förbli som det alltid varit. Jag var vilse med andra ord.

Numera pluggar jag på universitetet i Örnsköldsvik, en "Hälso- och friskvårdsutbildning med inriktning mot spa-miljö" som det så flott heter och jag har inte känt mig så tillfreds med tillvaron på väldigt länge. Skulle vilja säga att jag verkligen vet att jag valt rätt men i och med att jag känner mig själv rätt väl så vet jag att jag alldeles för lätt ändrar åsikt om saker och ting så jag nöjer mig därför med att säga att jag just nu känner att jag valt rätt i alla fall och att jag verkligen inte för en sekund, ångrar att jag sökte denna utbildning av tristess i våras. Skulle bara vilja säga Ett stort tack till min förvånansvärt intelligenta impuls.

För övrigt så har jag skickat in min första hemtenta och kan bara hålla tummarna för att jag inte missförstått frågorna helt så att jag blir fett underkänd..

Wish me luck!