Back to business

Ojojoj, jag har nu återuppstått ifrån de döda med förhoppningsvis ny inspiration och ork till att försöka hålla denna så kallade blogg levande.
Måste erkänna att jag där ett tag seriöst funderade på att kasta in handduken och låta min spådom i det första inlägget gå segrande ur det här men envis som jag är är jag inte riktigt redo att bara släppa mitt enda sätt att kunna få ur mig mina allt för ofta sjuka tankar som folk lessnat på att höra så läser ni det här istället för att lyssna så får ni ju faktiskt skylla er själva så jag tycker inte alls synd om er.

Mycket har hänt i mitt liv på sistone. Eller åtminstone så känns det som det i alla fall men när jag nu tänker efter så kanske det inte är så mycket. Ooja, det börjar bra, svamlet dröjer inte länge innan det kommer men det är ju fasiken en del av mig so learn to love it.
Nämen, åter till nå vettigt, det som hänt då.
-Jag har ju motvilligt kommit hem från Kos och planen som jag så stenhårt höll i att jag endast skulle hem, ordna upp lite saker och sen på stört åka tillbaka har sakta men säkert runnit ut i sanden men det är det väl ingen som är särskilt förvånad över antar jag.
-Jag har flyttat in i min nya lägenhet, och hur många gånger har jag inte sagt det egentligen? jag börjar fakriskt tycka lite synd om min käre far som får köra det där fina lilla flyttlasset fram och tillbaka, till och från granö flera gånger per år. Men så är det bara, jag älskar att flytta och jag har en känsla av att mitt liv nog kommer att se ut ungefär så här den närmaste framtiden, i flyttkartonger är där jag hör hemma. Jag menar, varför bli fast på ett och samma ställe resten av livet när man kan flytta runt, lite variation i livet skadar ju inte.
-Jag är lika blek som blondinbellas hår, okej, jag kanske har en viss tendens att överdriva liiite men allt beror ju på vad man jämför med, jämfört med vissa här hemma så är jag väl kanske lite grillad men om man jämför med hur jag såg ut sammma dag som jag kom hem så kan man ju inte direkt påstå att jag är någon pepparkaka riktigt så jag är riktigt deppad måste jag ju erkänna. Men jag satsar på att den svenska sommaren snart ska dyka upp och åter ge mig hopp om brunbrända ben och söta små fräknar på näsan, åtminstone på alla andra då jag haft oturen att missa generna som ger dom där underbart charmiga små prickarna som får vilken gangster som helst att se ut som en liten ängel.
Utöver dessa hemskt intressanta händelser så kommer jag inte på så mycket mer men tur är väl det. Man klarar bara en viss dos svammel per dag och jag känner att gränsen för den dosen nog är passerad för länge sen så.
Ut och njut av det fina vädret, imorgon är det borta..!