Homeless

Alltså jag känner mig för tillfället riktigt tragisk.
Är hemlös så att det bara skriker om det och då tänker ni såklart:
-men har hon inga vänner som kan ställa upp och låta henne får bo där?!
och Jo, jag har ju det, i stort sett alla mina vänner har ställt upp och sagt att jag är mer än välkommen till dom och jag får stanna huuur länge jag vill och det är ju underbart snällt av dom. Så då tänker ni såklart:
-men vad är då problemet?
Jo det är ju då att man känner sig så himla dum, eller inte dum, det är ju inte direkt som att jag är elak men det känns verkligen som att man tränger sig på så mycket. Även om dom erbjudit sig och sagt att det är helt okej så är det nånting som gör att jag känner att det är så fel och jag vill inte vara i vägen. Och då tänker ni såklart:
-men då får hon ju faktiskt skylla sig själv om hon inte tackar ja till människors generösa erbjudanden..
och ja, jag vet.. punkt

Har i alla fall med mycket sorg i halsen, en klump i magen och näst intill en liten tår i ögat om man ska långdra det hela, lämnat ifrån mig nyckeln till mitt, periodvis, underbara hem.
Efter att städat och skrubbat varenda liten vrå som en galning i två dagar så är nu allt slit över och det var med ekande steg jag lämnade östra esplanaden 11 för sista gången. Eller åtminstone tills Malin flyttar hem igen och jag kommer hänga där varje dag i alla fall men ändå..

Nu taggar jag att leva som luffare i två veckors tid, ett munspel i ena handen och en brännvinsflaska i den andra och förhoppningsvis kanske nån alkis på vasaplan passande nog heter Rasmus som kan slå följe med mig.
Eller så kanske jag stannar här i Johannas källare för den är väldigt varm och mysig måste jag ju säga. Riktigt snällt av henne att låta mig få vila min stackars kropp här några dagar medans hon själv är i Kumla och lever loppan. Stort tack till dig!