Sol, sveda, och aloe vera kram..

Forlat mina alskade vanner och bekanta och andra random stalkers for att jag ar sjukt dalig pa att meddela att jag fortfarande ar vid liv, vandrandes pa tva ben och lika glad som alltid men jag kan endast skylla det pa att tiden inte finns. Eller atminstone inte racker till.
Fran att man vaknar pa morgonen tills man gar och lagger sig sent pa natten sa far man seriost paminna varandra om att andas och middag ar nanting som inte existerar i varan varld..
Har drinkprov varje dag och aven historia/infoprov var tredje vilket betyder att man har nio prov i veckan. Ni kan ju tanka er sjalv att man inte riktigt kanner att man kan slita ogonen fran boken nar man borjat hittills med att spika alla proven sa man kan ju inte bli samre da ju ;)
Men dom fa ganger man unnar sig sjalv att inse att man faktiskt befinner sig pa en o i Grekland kan jag ju saga att vannerna ar underbara, partylivet tar aldrig slut och vadret ar stundvis oslagbart. Kan dock for tillfallet inte vistas utomhus da jag brant mig pa stallen som vanligtvis inte gar att branna sig pa om man inte heter Ronja Husdahl..
Har aven insett att det finns ett ord for det jag ar.. jag och andra som vistas i min narhet ar valdigt duktiga pa att papeka att nanting maste ha gatt snett vid min fodsel for jag ar tjej men kan inte gora tva saker samtidigt, jag ar storst bast och vackrast men langden stammer inte ihop med faktan och jag ar brunett men blond pa insidan och da har Jorgen varit sa snall och talat om for mig att min diagnos heter Kinderagg.. brun pa utsidan, vit pa insidan och man vet aldrig vad man far.

Ska aven tillagga att bilder kommer, har bara inte tagit mig tid att leta reda pa sladden i kaoset pa hotellet. Det ar liksom ett mission impossible..

Men jag lever och mar bra och langtar absolut inte hem men forstar att ni saknar mig aven om jag inte kan saga detsamma.
haha nej det ar klart jag saknar er men jag har det underbart har just nu och det tanker jag fortsatta att ha!!

Pa plats!

Tank vad fort saker och ting kan andra sig.
vid den har tiden igar var jag totalt forstord, stressad och radd for vad dom kommande fyra veckorna skulle resultera i.
Men idag kanns allting bara underbart. Gruppen ar verkligen en salig blandning av manniskor och ingen ar lik den andre men anda sa kanns det som att vi inte skulle kunna komma battre overens.
Stamningen ar pa topp och jag kan inte noog understryka hur bra allting kanns.
Redan igar kvall nar jag anlande till hotellet och traffade dom andra som redan hunnit vara har i tva dagar sa kravdes det bara fem minuter i ensamhet och radsla over att jag skulle kanna mig sadar ensam och utanfor under hela den har tiden innan jag var mitt i ganget och skamtade och skrattade och saklart hordes mest.. blir ni forvanad? nej jag forstod val det..
Det har kommer nog bli, som alla redan forsokt overtala mig om, ett underbart minne for livet och mamma, det ar inte helt omojligt att du far vara orlig lite langre an bara fyra veckor..
I love my life right now!!

Idag, forsta dagen pa skolan fick vi lara oss freehand-pouring, att halla upp drinkar utan matglas (inte mat utan satt tva prickar ovanfor a:et sa fattar ni vad jag menar :P) och redan da kandes det som att det har nog ar nanting jag verkligen vill mer an vad jag trodde innan jag for.
Men nu maste jag bege mig till mitt kara gang, dar den ena ar galnare an den andre, och joyna deras pluggande for vi har prov redan imorgon.. Jippi!!

Btw, snalla skicka inte sms till mig om det inte ar nanting speciellt for det kostar tolv kronor for mig. Ska fixa ett grekiskt nummer och lagger upp det i nasta inlagg sa da far ni skicka hur mycket ni vill!

Nu smäller det..

oh my god! oh my god! oh my god!
Vad fasen har jag gett mig in på?!
åt skogen med mina djupa och filosofiska inlägg med tidvis en liten humoristisk touch!
nu är det paniken som väller fram och att försöka skriva ett lugnt och sansat blogginlägg med en betydelse är inte riktigt vad mina darrande fingrar klarar av just nu..
Sitter på arlanda, helt ensam och övergiven, rätt igenom skräckslagen och fylld av ångest.
Jag är inte gjord för det här! jag har alldeles för små fötter för att kunna stå stadigt helt själv..
HJÄLP!!

Nä, det här går inte för sig. Fyra veckor ligger framför mig och jag har redan flippat ur, ingen bra start.
Jag måste försöka se det här som en lika bra och spännande upplevelse som alla andra gör men för min del så skulle vem som helst som bara suckar och lyser med sin avundsjuka få ta min plats på planet till Aten som lyfter om exakt 30 minuter och jag skulle med glädje fara hem och lägga mig i min mjuka, trygga säng igen. Men inte går det inte..

Aja ska försöka att inte glömma bort er där hemma men om det dröjer mellan gångerna jag hör av mig så får ni helt enkelt acceptera att jag ligger på en sandstrand och njuter till tuuusen av solen och att datorn i det läget inte är min största hobby.

Ses om fyra veckor!! yeeeaaay!!!

On my way!

Gnäll är verkligen en sak jag inte kan förstå mig på.
Har man ingenting att prata med en person om så är det en sak som alltid går hem och det är gnäll.. och skvaller såklart men det lär bli ett helt annat inlägg.
När jag nu sitter på bussen på väg till Stockholm på nio långsamma timmar dyker ett perfekt exempel upp i mitt lilla huvud.
Varför åker man buss när man kan flyga?-Jo för att det är mycket billigare.
Men nej, det är ju inte det. Är man riktigt duktig så kan man faktiskt hitta en flygbiljett för exakt samma pris eller till och med för fem kronor billigare men ändå väljer jag att åka buss och gnäller som ett svin över det.
Men ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag faktiskt att det är riktigt härligt att åka buss. Ända sedan jag va liten så har jag älskat att åka bil, eller vad som helst som rör sig om man ska va noga.
När jag och min kära far skulle fara ut med bilen så hade jag somnat innan vi ens hunnit lämna uppfarten men ändå är jag verkligen ett proffs på att gnälla. Varför?!
ja, det är nog inte en så svår fråga att svara på. Det klarar nog en femåring till och med men för er som inte uppnått den intelligensnivån än så kan jag tala om för er att det förmodligen beror på att man är så sjukt besatt av att få allas uppmärksamhet och medlidande. Att man konstant vill att folk ska tycka synd om en och dadda med en som om man vore den mest plågade ungen i världen när ens problem egentligen är som en fis i rymden i jämförelse med andra problem som människor utsätts för världen över.
Så trots att jag tappert jagar sympati och lite tröst så ska ni verkligen inte tycka synd om mig då jag i själva verket trivs som fisken i vattnet.
Men känner ni ändå att ni tycker lite synd om mig så gör det i sånna fall för att det är ca 22 plusgrader och strålandesolsken ute och jag sitter instängd i ett kokande akvarium på hjul..

Hälsnigar från Tönnebro!

Resfeber

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min extremt dåliga uppdatering av mitt enormt spännande och händelserika liv. Eller rättare sagt min händelselösa och rätt gråa vardag.
Jag är ju en sån människa som inte kan acceptera och erkänna att jag är dålig på nånting eller att jag gjort fel så även denna gång måste jag ju såklart komma med en fin liten undanflykt.
Jag skyller helt enkelt på att jag, som dom flesta borde hört vid det här laget, är fett hemlös och att uppdatera bloggen inte riktigt stått högst upp på min lista över viktiga saker för dagen då det jag prioriterat högst har varit att hitta tak över mitt söta lilla huvud, OCH inte att förglömma, rest runt i vårt underbara norrland för att ta farväl av stora tjocka släkten.
Måste ju ändå hålla med min kära lilla faster när hon skrattar åt mig för att jag kommer förbi och säger hejdå för att jag ska bort i fyra veckor när senast jag var där va för över sex månader sen. Då kan man ju börja undra hur tankarna går i mitt alldeles för stora huvud som inte alls innehåller en lika stor hjärna. Men men dom kan ju inte klaga på att dom blir less på mig i alla fall.

Har för övrigt insett att det är vääldigt nära avresa nu. En vecka exakt imorgon.
Jag förstår verkligen inte vad jag gett mig in på. Lilla jag, ensam och övergiven på en sketen liten ö i grekland med massa norrmän.. Och jag som inte fattar ett ord norska. Herregud!
Men erkänn att du är avis! Jag visste väl det!
Hade dock varit bättre om jag va lika avundsjuk på mig som alla andra för då hade det väl förhoppningsvis betytt att det här är nånting jag verkligen vill.
Har insett att nätter inte är bra, inte sömnlösa iaf. Det finns alldeles för mycket tid över för grublande tankar som vägrar försvinna och dessa leder oftast inte till någonting positivt utan bara tvekan, depression och sån skit som man helst vill undvika i sitt liv.
Nä men jag ser posititv på det här lilla äventyret jag snart kommer kasta mig livrädd in i, kan ju inte mer än att gå åt skogen.

Utseendefixerad

Att man kan vara så ytlig är ju nästan pinsamt..

Vissa människor lever för mat, vissa människor lever för att hjälpa andra, vissa gråter över svälten som pågår i världen, vissa gråter över översvämningar som raserar hela städer men Ronja, hon gråter över sitt hår.. inte över det hår som sitter på huvudet som man faktiskt ibland kan förstå varför vissa gråter över när dom varit hos frissan och tänkt att "nu, nu ska jag va modig, jag säger att hon för göra vad hon vill för nu ska jag lita på henne" och i samma stund man sagt orden ångrar man sig bittert när man inser att man kommer att gå därifrån med en nackad höna på huvudet.

Men nej, så är det inte i mitt fall, jag älskar min frisör och jag litar på henne till hundra procent och veet att hon inte skulle ge mig en nackad höna utan jag skulle få den mest välstylade och snyggaste hönan någonsin men det jag gråter över är som sagt inte frisyren jag fått för den är helt okej, meer än okej, utan det hår som jag ser ligger på golvet.. som för övrigt ser ut som resterna från en nackad höna..

-men det växer ju uut igen, tänker du då

och ja, jag veet! men när det äntligen gjort det så är det lika nött igen så hon måste klippa lika mycket då också och jag kommer aaldrig få det så långt så jag äntligen känner mig nöjd.

Som sagt, att man kan vara så fixerad vid nånting är ju tragiskt, men sån är jag. Min personlighet sitter i håret, låång (eller inte), skinande (kanske inte det heller), och helt underbart kontrollerat, inte ett enda fel så lång ögat kan nå (skulle inte tro det heller), okej sanningen då, risigt, vilt, galet och ett enda stort kaos -mycket bättre! But I love it!

Resultatet av förra årets nackade höna.
Jag lever för mitt hår.

Btw, tagga Ladies night imorgon! Då är det dags för grabbsen att visa att dom är män och bjussa på lite gentlemanna-moves!

Homeless

Alltså jag känner mig för tillfället riktigt tragisk.
Är hemlös så att det bara skriker om det och då tänker ni såklart:
-men har hon inga vänner som kan ställa upp och låta henne får bo där?!
och Jo, jag har ju det, i stort sett alla mina vänner har ställt upp och sagt att jag är mer än välkommen till dom och jag får stanna huuur länge jag vill och det är ju underbart snällt av dom. Så då tänker ni såklart:
-men vad är då problemet?
Jo det är ju då att man känner sig så himla dum, eller inte dum, det är ju inte direkt som att jag är elak men det känns verkligen som att man tränger sig på så mycket. Även om dom erbjudit sig och sagt att det är helt okej så är det nånting som gör att jag känner att det är så fel och jag vill inte vara i vägen. Och då tänker ni såklart:
-men då får hon ju faktiskt skylla sig själv om hon inte tackar ja till människors generösa erbjudanden..
och ja, jag vet.. punkt

Har i alla fall med mycket sorg i halsen, en klump i magen och näst intill en liten tår i ögat om man ska långdra det hela, lämnat ifrån mig nyckeln till mitt, periodvis, underbara hem.
Efter att städat och skrubbat varenda liten vrå som en galning i två dagar så är nu allt slit över och det var med ekande steg jag lämnade östra esplanaden 11 för sista gången. Eller åtminstone tills Malin flyttar hem igen och jag kommer hänga där varje dag i alla fall men ändå..

Nu taggar jag att leva som luffare i två veckors tid, ett munspel i ena handen och en brännvinsflaska i den andra och förhoppningsvis kanske nån alkis på vasaplan passande nog heter Rasmus som kan slå följe med mig.
Eller så kanske jag stannar här i Johannas källare för den är väldigt varm och mysig måste jag ju säga. Riktigt snällt av henne att låta mig få vila min stackars kropp här några dagar medans hon själv är i Kumla och lever loppan. Stort tack till dig!