Jag vet att jag gör det rätta, jag vet att jag har tjatat om det här i många år utan att verkligen ta tag i saken, jag vet att jag inte har någonting att förlora på det och jag lever efter min kloka moders motto: "man ångrar aldrig det man gjort, bara det man inte gjort".
Och jag håller med, det gör jag verkligen, men tänk om jag väljer helt fel, tänk om jag kanske skjutit upp det av en anledning - att jag inte är redo, att jag inte egentligen vill utan att det bara är någonting som förväntas av mig. Och tänk om jag faktiskt förlorar någonting på det, det viktigaste i mitt liv, det som faktiskt är mitt liv - mina vänner.
Sen vet jag även att alla säger att de riktiga vännerna kommer alltid att finnas kvar, och ja jag vet det. Men sen finns det ändå dom, dom som man faktiskt redan vet kommer att försvinna men som man ändå gärna skulle vilja ha kvar så länge som möjligt och som faktiskt stannar kvar bara man finns där. Det är som blommor som ständigt behöver underhåll för att överleva, regelbundet behov av näring, precis som vänskapen, men det är ingen som säger att dessa blommor är mindre värda bara för att de inte klarar sig på vetskapen om att det nån dag framöver kommer att regna - kanske inte idag, kanske inte imorgon, men nån dag. Dessa blommor behöver näring idag, utan den vissnar de sakta bort. Men i mina ögon är dom lika fina och väldoftande som de kravlösa.
Jag vet att jag gör rätt, jag vet att det kommer att gå bra - jag måste bara få tänka 'tänk om'
