Asså jag förstår inte hur man kan otrivas så otroligt mycket någonstans som jag verkligen gör på det här stället. Har alltid trott att det egentligen inte spelar så stor roll var man är, bara man tycker om det man gör. Men det stämmer verkligen inte. Jag älskar min skola och det vi gör där men så fort dagen är slut och det är dags att gå hem får jag näst intill panik när jag sätter nyckeln i dörren, jag vill verkligen inte vara här. Jag avundas alla som kan fara "hem", hem till ume. Jag vill också dit men har ingenting där att komma hem till..
Kan dom här två åren bara ta slut snart?!
Även så undrar jag hur otroligt mycket skrot som får plats i en liten etta på 24 kvadrat. Seriöst, jag plockar, jag sorterar, jag slänger, jag organiserar men sakerna tar banne mig aldrig slut. Förstår inte hur man lyckas.
Tacka vet jag IKEAS lådor under sängen. Städkunskaperna man hade som barn då man bara sopade in allting under sängen sitter fortfarande kvar men i en liiite mer accepterad form :P
fredag 26 februari 2010
onsdag 24 februari 2010
24 feb
Slut på träning och gnället som kommer av att ständigt gå runt med träningsvärk. Men nu då? när träningen inte längre är schemalagd skola., vars ska man då hitta motivationen att gå till gymmet frivilligt? Egentligen så var det ju ganska lyxigt att det var skoltid för det spelade ju då ingen roll om man ville eller inte, det var ju som bara att bita ihop och gå dit men nu är det upp till en själv och då lyser verkligen självdisciplinen med sin frånvaro..
Trots detta så lyckades jag på något obegripligt sätt släpa mig iväg mot löpbandet och dom alldeles för tunga vikterna och faktiskt stå ut en hel timme. Känner redan träningsvärken smyga sig på.
Men men, ingen träning på skoltid alltså. Från att ha brutits ner fysiskt femton timmar i veckan är det nu dags att brytas ner psykiskt när vi nu påbörjat vår psykologikurs. Oja, det mest intressanta ämnet hittills men det där med att sitta stilla i en skolbänk fem timmar i sträck är ingenting jag saknat. Snacka om kontraster.
Med lugnare tempo och mindre slit medföljer möjligheter till lyx och jag har verkligen passat på att unna mig en riktig tjejgrejj men I love it!
Trots detta så lyckades jag på något obegripligt sätt släpa mig iväg mot löpbandet och dom alldeles för tunga vikterna och faktiskt stå ut en hel timme. Känner redan träningsvärken smyga sig på.
Men men, ingen träning på skoltid alltså. Från att ha brutits ner fysiskt femton timmar i veckan är det nu dags att brytas ner psykiskt när vi nu påbörjat vår psykologikurs. Oja, det mest intressanta ämnet hittills men det där med att sitta stilla i en skolbänk fem timmar i sträck är ingenting jag saknat. Snacka om kontraster.
Med lugnare tempo och mindre slit medföljer möjligheter till lyx och jag har verkligen passat på att unna mig en riktig tjejgrejj men I love it!
lördag 13 februari 2010
Melodifestivalen
Ett årligt återkommande tragiskt inslag i svensk underhållning..
Vad är det som har hänt med det som förr var årets höjdpunkt? Är det jag som blivit gammal? är det som med julafton - när man som liten inte kunde föreställa sig ens i sin vildaste fantasi hur det gått till när de vuxna kommit att tycka att det bara är en extremt jobbig helg som man helst vill få överstökad så fort som möjligt så man sedan kan återgå till det normala. Man förstod inte alls vad dom hade blivit utsatt för för hemskt monster som skrämt dom så till den djupaste grad att dom inte längre njöt av det vi barn såg som himmelriket på jorden.. Men så är det väl ändå inte med melodifestivalen? jag har för mig att när man som mindre satt där och njöt av alla fina melodier så var det mors och fars som hängde som djur över varsin telefon för att rösta som galningar på just deras favoriter, och så en extra ring för dottern också bara för att det skulle kännas liiite bättre att få ringa eeen liten gång till..
Om jag nu inte har helt fel så är det alltså inte bara jag som vuxit ifrån fenomenet melodifestivalen utan det måste helt enkelt ha gått och blivit en enda stor katastrof på senare år. Det ena bidraget mer bedrövligare än det andra. Och, jag vet, jag är väldigt duktig på att säga att man inte ska klanka ner på andra om man inte kan göra det bättre själv men seriöst. Okej jag kan inte sjunga eller skriva låtar, men just därför gör jag ju inte det heller. Daah!!
För övrigt så måste jag ju säga att, ja Theres, Choklad har varit min bästa vän den här veckan. Pålitligare sällskap och tröst får man ju leta efter ;)
Vad är det som har hänt med det som förr var årets höjdpunkt? Är det jag som blivit gammal? är det som med julafton - när man som liten inte kunde föreställa sig ens i sin vildaste fantasi hur det gått till när de vuxna kommit att tycka att det bara är en extremt jobbig helg som man helst vill få överstökad så fort som möjligt så man sedan kan återgå till det normala. Man förstod inte alls vad dom hade blivit utsatt för för hemskt monster som skrämt dom så till den djupaste grad att dom inte längre njöt av det vi barn såg som himmelriket på jorden.. Men så är det väl ändå inte med melodifestivalen? jag har för mig att när man som mindre satt där och njöt av alla fina melodier så var det mors och fars som hängde som djur över varsin telefon för att rösta som galningar på just deras favoriter, och så en extra ring för dottern också bara för att det skulle kännas liiite bättre att få ringa eeen liten gång till..
Om jag nu inte har helt fel så är det alltså inte bara jag som vuxit ifrån fenomenet melodifestivalen utan det måste helt enkelt ha gått och blivit en enda stor katastrof på senare år. Det ena bidraget mer bedrövligare än det andra. Och, jag vet, jag är väldigt duktig på att säga att man inte ska klanka ner på andra om man inte kan göra det bättre själv men seriöst. Okej jag kan inte sjunga eller skriva låtar, men just därför gör jag ju inte det heller. Daah!!
För övrigt så måste jag ju säga att, ja Theres, Choklad har varit min bästa vän den här veckan. Pålitligare sällskap och tröst får man ju leta efter ;)
onsdag 10 februari 2010
Förvirrande
Det är skumt hur ensamhet kan uppfattas olika på olika ställen.
En tom lägenhet i Stockholm var under denna helg bland det underbaraste jag varit med om. Det var lugnande, det var mysigt, tiden bara flög förbi.
Men en tom lägenhet i Övik känns som ett straff värre än fängelse. Så fort jag öppnade dörren och klev in var det bara som att komma in i.. en tom lägenhet helt enkelt. Inte alls lugnande eller mysigt.
Skumt skumt, men det är bara att kliva in i vardagen igen och gilla läget i DÖvik.
En tom lägenhet i Stockholm var under denna helg bland det underbaraste jag varit med om. Det var lugnande, det var mysigt, tiden bara flög förbi.
Men en tom lägenhet i Övik känns som ett straff värre än fängelse. Så fort jag öppnade dörren och klev in var det bara som att komma in i.. en tom lägenhet helt enkelt. Inte alls lugnande eller mysigt.
Skumt skumt, men det är bara att kliva in i vardagen igen och gilla läget i DÖvik.
lördag 6 februari 2010
Huvudstaden
Tänk vad lite ensamhet gör gott för själen.
I dom situationer som stödet från ens vänner borde vara det viktigaste och det enda som kan få en att hålla ihop och fungera relativt normalt så har jag insett att, ja visst, helt klart är det dom som får en att se ljust på framtiden och släppa det dåliga men det räcker med att veta att dom finns där.
Ett kramkalas kväver en, det får en bara att börja gråta bara för att det är det som förväntas av en, man snyftar och alla klappar ens hår, man gör ett tappert försök att le och säger att "äsch jag mår bra" -ooja, årets lögn!
Sen skjuter man bort alla känslor och försöker tänka på annat. Men vad händer när man sen kommer hem då? man reflekterar över kvällen och kommer fram till att man faktiskt hade en trevlig kväll och ser att det kanske finns hopp om att överleva trots allt. SEN när man hängt av sig jackan och leendet på läpparna sakta men säkert rinner ut i ett rakt streck, det är DÅ som alla känslor väller över en och man bryter ihop. Med eller utan vänner som stöttar så är det endast själv som du på riktigt släpper taget och det är när du kan göra det som du kan gå vidare.
Så nej, ett kramkalas kan vara givande på ett enda sätt och det är att man då ser att det finns dem som bryr sig och det är ju det som är det viktigaste, att veta att man inte är ensam. Men med alla underbara vänner som man redan vet finns där i vått och torrt så är det pinsamt tragiska kalaset bara onödigt och det skjuter endast upp det oundvikliga, sammanbrottet.
Det jag vill komma fram till är att ensamhet är bra, om man vet att det är ett frivilligt val. Om man vet att vännerna finns där när du behöver dem så är det den största trösten som jag kan finna i alla fall. Men att granska sina tankar och komma fram till något, det gör jag bäst själv.
Alla är vi olika men så fungerar jag.
Ensam är stark, men det går inte att undvika att tillsammans är vi starkare.
Min flykt till stockholm var nog det klokaste beslut jag kunnat ta.
Långa promenader, ingen stress, inga minnen, oändligt med tid, tid för mig själv, tid att tänka. Tror inte jag kommit fram till något nytt men det är underbart att bara kunna va.
I dom situationer som stödet från ens vänner borde vara det viktigaste och det enda som kan få en att hålla ihop och fungera relativt normalt så har jag insett att, ja visst, helt klart är det dom som får en att se ljust på framtiden och släppa det dåliga men det räcker med att veta att dom finns där.
Ett kramkalas kväver en, det får en bara att börja gråta bara för att det är det som förväntas av en, man snyftar och alla klappar ens hår, man gör ett tappert försök att le och säger att "äsch jag mår bra" -ooja, årets lögn!
Sen skjuter man bort alla känslor och försöker tänka på annat. Men vad händer när man sen kommer hem då? man reflekterar över kvällen och kommer fram till att man faktiskt hade en trevlig kväll och ser att det kanske finns hopp om att överleva trots allt. SEN när man hängt av sig jackan och leendet på läpparna sakta men säkert rinner ut i ett rakt streck, det är DÅ som alla känslor väller över en och man bryter ihop. Med eller utan vänner som stöttar så är det endast själv som du på riktigt släpper taget och det är när du kan göra det som du kan gå vidare.
Så nej, ett kramkalas kan vara givande på ett enda sätt och det är att man då ser att det finns dem som bryr sig och det är ju det som är det viktigaste, att veta att man inte är ensam. Men med alla underbara vänner som man redan vet finns där i vått och torrt så är det pinsamt tragiska kalaset bara onödigt och det skjuter endast upp det oundvikliga, sammanbrottet.
Det jag vill komma fram till är att ensamhet är bra, om man vet att det är ett frivilligt val. Om man vet att vännerna finns där när du behöver dem så är det den största trösten som jag kan finna i alla fall. Men att granska sina tankar och komma fram till något, det gör jag bäst själv.
Alla är vi olika men så fungerar jag.
Ensam är stark, men det går inte att undvika att tillsammans är vi starkare.
Min flykt till stockholm var nog det klokaste beslut jag kunnat ta.
Långa promenader, ingen stress, inga minnen, oändligt med tid, tid för mig själv, tid att tänka. Tror inte jag kommit fram till något nytt men det är underbart att bara kunna va.
torsdag 4 februari 2010
Tankar förstör ens liv
Ibland vet man inte var man ska börja, vad man ska säga eller hur man ska säga´t.
Man vill ha fram något men man vet inte vad, eller så vet man vad man vill men får inte riktigt ut det.
Det är många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Men det mest idiotiska är att jag ju faktiskt vet att ju mer man grubblar desto längre ifrån ett svar kommer man, men lik förbannat fortsätter man gnugga skägget med pannan i djupa veck.
Det är ungefär som när man glömmer bort ett ord eller ett namn på någon och förtvivlat vill komma på vad den där dumma hunden hette. Man går sakta igenom alfabetet bara för att se om man fastnar på någon bokstav som klingar fint men icket sa nicke. När man sen lägger sig i sängen för att sova fyra timmar senare efter att ha fått hela dagen förstörd bara för att man inte kan släppa det, så dyker ju självklart det där dumma namnet upp som om det vore det självklaraste i världen..
Nej varför lär man sig inte bara att sluta upp med alla dumma tankar. Det är ju inte direkt som att man tänker helt opartiskt heller när man vill komma fram till ett beslut. Oftast har man nog redan bestämt sig för vad man vill komma fram till och vinklar därför sina tankar därefter. Men kommer man fram till något vettigt då? -nej det är ju det man inte gör!
Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag känner, jag vet inte hur jag ska kunna glömma och gå vidare men jag vet samtidigt inte om jag skulle kunna gå tillbaka och fortsätta, jag vet absolut ingenting helt enkelt och det gör mig helt förstörd!
Nej nu ska jag sluta tänka, bara leva.
Borde ju inte va så svårt.. eller?
Man vill ha fram något men man vet inte vad, eller så vet man vad man vill men får inte riktigt ut det.
Det är många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Men det mest idiotiska är att jag ju faktiskt vet att ju mer man grubblar desto längre ifrån ett svar kommer man, men lik förbannat fortsätter man gnugga skägget med pannan i djupa veck.
Det är ungefär som när man glömmer bort ett ord eller ett namn på någon och förtvivlat vill komma på vad den där dumma hunden hette. Man går sakta igenom alfabetet bara för att se om man fastnar på någon bokstav som klingar fint men icket sa nicke. När man sen lägger sig i sängen för att sova fyra timmar senare efter att ha fått hela dagen förstörd bara för att man inte kan släppa det, så dyker ju självklart det där dumma namnet upp som om det vore det självklaraste i världen..
Nej varför lär man sig inte bara att sluta upp med alla dumma tankar. Det är ju inte direkt som att man tänker helt opartiskt heller när man vill komma fram till ett beslut. Oftast har man nog redan bestämt sig för vad man vill komma fram till och vinklar därför sina tankar därefter. Men kommer man fram till något vettigt då? -nej det är ju det man inte gör!
Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag känner, jag vet inte hur jag ska kunna glömma och gå vidare men jag vet samtidigt inte om jag skulle kunna gå tillbaka och fortsätta, jag vet absolut ingenting helt enkelt och det gör mig helt förstörd!
Nej nu ska jag sluta tänka, bara leva.
Borde ju inte va så svårt.. eller?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)