Ge mig tid!

Ibland undrar jag vars dygnets timmar tar vägen. Okej igår gick jag och la mig halv sju så då förstår till och med jag att det är jag själv som kidnappade dom sista mysiga kvällstimmarna. Men jag förtjänade att ta igen den extra lilla sömnen som stulits från mig under de senaste veckorna.
Det är helt galet, När man inte är i skolan sitter man på universitetsbiblioteket och sliter håret av sig med grupparbete.
När man inte gör grupparbete så är man visserligen hemma men i full färd med att tejpa upp ögonlocken så dom inte faller ner stup i kvarten när man ska göra ett tappert försök att ta sig igenom den 361 sidor långa marknadsföringsboken (PÅ ENGELSKA!).
När man inte läser står man på idrottsmedicin och sliter sönder sina egna muskler genom att försöka (och notera, försöka) massera och mjuka upp muskelknuttars välsvarvade vadmuskler.
När man inte är på idrottsmedicin är man på studenthälsan och gör i princip samma sak som nyss nämnda bortsett från att töserna där är lite mindre muskliga och mer.. mindre.
När man inte är på studenthälsan så är man på jobbet och gör allt i sin makt för att försöka behålla behärskningen och inte kasta salt-karet i huvudet på en kund som för femtioelfte gången frågar vad det är på en kycklingmacka? (-KYCKLING!!!!!!).
Ja ni kanske förstår mina funderingar kring när man ska hinna sova, när man ska hinna äta och framförallt, när fasen ska man hinna duscha?! Här har ni en brud som inte riktigt förstår hur det ska gå till.

Dygnet har tjugofyratimmar, jo kyss me! det har max 10 och det är ungefär 36 timmar för lite...
(ja jag läste matte C och fattar precis hur matematik går till!)

Myspojken

Ibland är det fascinerande vad en liten krabat på fyra ben kan göra för hjärtat och själen. Jag vet att han inte är stor, han är inte ens liten, han är bara helt enkelt minimal men fyller upp ett tomrum bättre än någonting annat.
Vissa dagar känns det verkligen som att man har turen på sin sida och idag är en sån dag. Efter mitt lilla sammanbrott i morse, (och ja jag vet, jag ska inte ge upp, det är bara att ge järnet och komma tillbaka starkare och bättre än någonsin, men ibland måste man bara få va lite deppig och tycka synd om sig själv ett litet tag innan man satsar igen) så visste jag inte riktigt vars jag skulle ta vägen. Jag behövde plugga men kunde inte fokusera, jag ville vara arg men hade inte ork, och hade det varit en normal dag så hade jag fått panik över att jag va tvungen att bege mig någonstans eftersom att det värsta jag vet när jag är upprörd eller förbannad är att vara ensam och det är någonting jag verkligen inte klarar av. Så i värsta fall brukar jag hamna på subway av någon konstig anledning bara för att där vet jag att det alltid är folk och jag slipper va själv .
Men idag, just idag så hade min kära vän Sandra dumpat av sin hund hos mig så jag fick va barnvakt åt denna underbara lilla krabat och det va nog det bästa som kunde hänt! Han bara tittar på en med sina stora svarta ögon, lutar omkull huvudet lite och förstår inte alls varför det slår blixtrar ur öronen, ryker ur näsan, eller rinner vatten från ögonen men han förstår ändå att det bästa han kan göra i just den stunden är att klättra upp på axlarna och ge mig en stor blöt puss på kinden vilket han vet att jag avskyr, men just då så älska ja det. Puss på dig Casper!

Krossad

Det va precis det här som gjorde att jag inte sökt tidigare, varför jag bara skjutit upp det och låtit det nästan falla i glömska. För att slippa få förhoppningar och längta, längta, längta så hiiimla mycket och nästan börja tro att man kan klara det. Bara för att en vacker dag (och det typiska är att det verkligen är en vacker dag, solen lyser och det är plusgrader) vakna upp och få beskedet att det jag drömt om så länge bara fortsätter vara en dröm. Tillbaka där det började..
Det är en hemsk känsla! jag vet att det va stor risk att det skulle gå såhär och jag var verkligen inställd på att inte klara det men känslan när det verkligen händer, när det står svart på vitt att man inte är en av de utvalda, går inte alls att föreställa sig.
Jag ville det ju så gärna..

Hitta hem

Ena dagen vill man ingenting, andra dagen allt, ena sekunden ser man inget ljus alls och andra sekunden blir man bländad.
Efter många månader av velande och en känsla av hopplöshet gällande min utbildning så har jag äntligen försonats med tanken på att det här kanske faktiskt kan leda någonstans. Jag börjar mer och mer älska det och känslan jag hade när jag började, en känsla av att jag var stensäker på att jag hittat rätt, börjar sakta men säkert smyga sig tillbaka igen. Och det känns underbart!!
Alla vet vi väl redan vad det är jag verkligen vill men hur gärna jag än vill tro på mitt eget motto "vill man så kan man" så måste jag samtidigt förbereda mig på att det kanske inte alltid räcker. Så istället för att kasta bort livet på jakten efter någonting som kanske aldrig händer och vakna upp en dag och inse att man inte uppnått nånting alls och att man inte har någonting att falla tillbaka på så vill jag satsa på min reservplan. Som för övrigt växer sig större och större för varje dag och det känns bara så rätt! kanske lite för rätt? Men nej, PH är fortfarande och för alltid prio nummer ett men man måste va realistisk. Därför ser min närmaste framtid ut såhär:

• 6/11 - Fördjupningskurs i massage som leder till certifierad massör.
• mars 2011 - Utbildning/intensivkurs för manikyr, pedikyr, vaxning, ögonbryn- & fransfärgning samt ögonbrynsplockning.
• Sommaren 2011 - Make-up artistutbildning.
• Hösten 2012 - Hudterapeut utbildning på distans.

Storslagna planer som jag vet kommer ändras många gånger på vägen men man måste ju få drömma iaf, och detta är min dröm just idag om brevet som väntas i veckan kommer med tråkiga besked. Så håll tummarna för mig nu! (och det spelar ingen roll vad ni håller tummarna för, bara nånting lyckas ;P )

(nöjd nu sandra?)