Time to grow up

Har insett att det är väldigt jobbigt och psykiskt påfrestande att vara tvungen att växa upp och lära sig stå på sina egna ben och lösa sina egna problem. Varför njuter man inte mer av barndomens naiva syn på världen och alla problem som finns runtomkring oss. Det största bekymmer man hade som liten var väl om man skulle välja den rosa eller lila klänningen till Johannas födelsedags-kalas.
När man når en viss ålder så förväntar sig alla att man ska vara så himla mogen och ansvarsfull men när man i själva verket aldrig känt sig mindre och inte alls redo att möta alla problem som kommer att dyka upp längs vägen.
Jag vet inte alls vad ansvarstagande är, vad ekonomi, avtal och försökringar handlar om, jag vet inte vad beslutsfattande är, vad a-kassa, facket och planera dina inköp innebär, hur kan människor förvänta sig att jag ska lyckas med mitt liv och kunna ta hand om mig själv när jag inte alls har koll på dom mest grundläggande sakerna i vårt samhälle.
jag är inte redo, jag äär verkligen inte redo.. kan folk bara fatta att man är inte redo, inte mogen, inte riktigt som man borde.. bara för att man snart fyller 20 år.
Eller är det kanske bara jag?

Som nog väldigt väl framkommit av det jag lyckats knåpa ihop här ovanför så har jag panik, panik över framtiden, panik över nuet och panik över allt helt enkelt.
Jag har insett att ett helt år snart har gått sedan studenten och likaså sen jag skulle flytta, lämna umeå, lämna tryggheten och bara leva. Men vad har jag gjort? -Ingenting! Jag bor fortfarande kvar i Umeå, jag jobbar på ett jobb som knappt ger någon lön, jag är kvar, jag är fast, och jag kommer nog aldrig lyckas ta mig härifrån.
Det är så mycket jag vill, så mycket jag vill se, göra, uppleva.. men så himla lite som verkligen händer.
Tror nog att jag bara sitter här och hoppas att äventyren och upplevelserna ska komma till mig för jag är för feg för att själv söka upp dom.
Men det är dags för förändring, jag är less på att inte våga göra nånting, less på att höra allas berättelser om det dom varit med om och deras underbara ansiktsuttryck när dom tänker tillbaka på vad dom gjort. Jag vill också ha nånting att berätta, nånting att komma med, en upplevelse jag är ensam om och som folk kan avundas mig.
Det är dags!