Riff Raff Ruff

En vecka av konstant uppassning och omhändertagande, av mig.
Hur ska jag nu kunna återgå till vardagen och börja stå på mina egna ben, eller åtminstone ett, igen? Jag har typ seriöst glömt bort hur man tar hand om sig själv. Lite skrämmande måste jag ju erkänna.
Även så stötte jag på ett problem idag när jag skulle börja packa ihop mitt liv för att återgå till storstadslivet.
När den fina lilla olyckan med min fot inträffade så var den ju stor som en fotboll så att försöka få på sig en sko va ju bara att glömma på en gång.
När jag då for till Granö så lämnade jag ju såklart den ena skon för den gjorde ju ändå ingen nytta men nu, nu när jag inte längre är så handikappad och faktiskt går på båda fötterna, hur ska jag då ta mig från busstation till mitt kära hem med bara en sko?!
Livet är inte lätt när man är liten.. å speciellt inte när man är rätt så klantig också.

Gårdagen var riktigt trevlig för övrigt. Jag var verkligen i stort behov av att vistas ute i solljus och bland människor efter att ha varit isolerad i en vecka så efter en viss övertalning från min föredetta (även älskad och saknade) kombo så följde jag med henne och Sarap till T-lund på Riff raff ruff.
Discomusik, rökmaskiner och blinkande lampor i all ära men ingenting kan ändå slå stämningen i en byagård med levande musik och styrdans.
Jag kommer från skogen, älskar det, står för det och är grymt stolt!