Jag är på väg hem, det är långt kvar, jag är trött, jag fryser som en naken gris, det är dimma och mina fötter är blöta. Plötsligt inser jag att jag är mitt på kyrkbron och jag bara börjar le - Jag är på väg hem.
Kylan och blåsten på den där förbannade bron som annars brukar driva mig till vansinne spelar plötsligt ingen roll längre. Det är så fint, det är så bra, det är så rätt - Äntligen tillbaka på mitt saknade Teg!
Jag vet, jag tror att jag typ är hög på livet.. men det va längesen det kändes så här, jag njuter fullt ut över att jag veeet att det är så mycket som måste fixas, göras, ordnas, men jag orkar ändå inte stressa upp mig över det. Jag kan äntligen bara rycka på axlarna åt det och hoppas att det löser sig i alla fall.
Jag vet att man inte får va så naiv men att stressa upp sig över minsta småsak i så stor utsträckning att det resulterar i att man inte har något hår kvar på huvudet längre eller blöder näsblod varje morgon, då är det någonting som verkligen signalerar att man inte har råd att tro att man är odödlig eller att sömn endast är någonting som lata personer sysselsätter sig med..
Nej, ibland måste man unna sig att bara andas ut - Ut med det gamla, gamla vanor och invanda mönster, bryta den onda cirkeln och bara andas in igen - nytt och fräscht, med ny ork och nyfunnen energi.
