Varför just jag?!

Nämen titta, två gånger på samma dag. Jag sa ju att jag kanske skulle bli en superbloggare.
Nej så roligt ska vi inte ha det, det är nog bara en fas jag går igenom just nu och den är nog över fortare än det startade ska ni se.

Måste bara få beklaga mig lite, jag förstår inte varför just jag förtjänar detta.
Inte nog med att jag hoppar omkring på kryckor helt mobbat, jag har även fått nå skit i ansiktet och paranoid som jag är så är jag helt övertygad om att det är svinkoppor.
Jag ser verkligen ingen annan förklaring. Dagissjukan, ja men jag säger ju hela tiden att jag är som ett litet barn så varför skulle det inte kunna drabba mig.. Jippi!!

Utöver mina sorger och skador och skit som omger mig för tillfället så kan jag inte låta bli att njuta av mitt älskade hem. Så fort jag fick chansen så flydde jag mitt älskade Granö och flyttade till storstan, inte för att jag inte trivs här men för att det inte är ett ställe för ungdomar.
Att skaffa familj och uppfostra barn är verkligen nånting jag skulle kunna se mig själv göra här, men inte nu, inte när det finns så mycket annat man kan göra.
Jag har verkligen klagat på dom som stannar kvar här eller i vindeln, skaffar jobb, flickvän, hus och hund när dom är nitton. Dom är ju liksom fast, för alltid och det är det jag inte kan förstå.
Men när jag nu sitter här, ynklig som jag är, så kan jag inte låta bli att njuta av lugnet, av tystnaden, av känslan att vara trygg, att ha kommit.... hem.
Ingenting kan någonsin slå känslan av att komma från en liten by där alla känner alla, alla tar hand om varandra och man lever i en värld som inte är så ytlig. Man sätter sig inte bara på bussen och tittar åt ett annat håll utan att ens titta på den som sitter bredvid. Här går man fram till sin kompis mammas svärmor och hälsar på henne och frågar hur allting är och hur det går med benet för jag hörde ju att Marie på konsum nämt att du halkat utanför skolan te veckan.
Det är... det är... helt enkelt livet. Underbart, precis som det ska vara.

Det är här, vare sig jag vill eller inte, jag hör hemma.