Plugghäst

När jag var liten (och ja jag vet, jag är fortfarande liten men nu talar jag om ålder. det känns liksom lite för "hej-jag-tror-att-jag-är-vuxen-och-mogen" att säga "när jag va ung" så jag står fast vid mitt "när jag var liten") så pluggade jag aldrig - inte för att jag inte ville utan för att jag faktiskt inte behövde. Jag lärde mig läsa av mig själv när jag var sex år, jag hade treans mattebok när jag gick i ettan och jag hoppade helt över läseböckerna där det var så stor och enkel text att det rymdes tre ord på varje sida (drottningen av överdrift, jag vet, men bara så ni verkligen fattar) och fick istället läsa den svåraste boken direkt.

Jag kommer tydligt ihåg en dag när jag hade ett sånt där plågsamt utvecklingssamtal där man varje gång var så säker på att man skulle bli brutalt styckad och mördad på plats att man gjorde allt för att försöka fejka TBC eller nån annan smittsam sjukdom för att slippa gå. Men styckmordet kom aldrig och det bara flödade av komplimanger och beröm från min lärare..
snopen vart jag när jag insåg att det dock inte var riktat mot mig utan mot min käre far. 'Han hade ju varit så duktig och lärt sin dotter så mycket' och 'han måste ju sitta hemma varenda kväll och hjälpa henne med läxorna', 'vilken engagerad far, sånna borde det finnas fler av' m.m. det roliga var dock att min far var minst lika snopen som jag. Han hade nog också varit inställd på att det skulle ske ett styckmord på hans enda, älskade dotter.
Han berättade då för min lärare att han aldrig någonsin hade sett mig sitta ner och plugga, han såg bara böckerna liggandes på byrån i hallen och de rättade proven med alla rätt på liggandes bredvid i en minst lika stor hög så hur det än gick till så kunde han ju som inte vara annat än nöjd. Hur jag lyckades få alla dessa "alla-rätt-resultat" kan inte ens jag förstå men det bara vart så, jag tog med mig böckerna hem, la dom på byrån, lekte med kompisar, åt, sov och for till skolan igen. Och det var på den 22 minuter långa bussresan till skolan, det var då jag kollade igenom papperna/böckerna, sen fick det bara gå som går och det gick ju som det gick - bra.

Det här har hållit i sig genom alla mina skolår och jag ser fortfarande tendensen till att jag har smått fotografiskt minne men det är inte så bra som det verkar. Jag är helt enkelt en sån som lär mig jättesnabbt, allting bara fastnar utan ansträngning (och detta är verkligen inte att skryta, vänta och se) men sen tar det liksom stopp.. och helt plötsligt så bara poff(!) är det borta, tomt, blankt, ingenting, helt väck.. det jag lär mig sitter fastpräntat lättillgängligt i min hjärna och jag får verka supersmart i cirka sådär två veckor kanske, sen är det bara borta - som att jag aldrig någonsin hört talas om ämnet i fråga. Mina kompisar har ofta avundats mig eftersom att jag inte behöver lägga ner lika mycket tid på plugget men det dom inte förstår är att jag är ju dummare än rälsbussen.. Så ni som tycker att jag har det slappt kan ju tänka på att även om det tar längre tid för er att få in saker och ting så tar det förhoppningsvis längre tid innan det försvinner också.

Intelligensen ryms i håret.

Med detta sagt så inser jag nu att just idag, var den sista dagen jag pluggade för nu är det bara examensdagen kvar som väntar och detta innebär ju att jag kanske borde övergå till att bli blondin igen så att utsidan stämmer överens med insidan eftersom jag nu i fortsättningen inte kommer få in nån ny kunskap som jag kan skryta med ;P